Recension: Observation [PS4]

Rymden kan vara en kall, mörk och ogästvänlig plats. Detta märker besättningen på rymdstationen Observation ganska fort, efter att stationen försätts i ett nödläge. En kollision har uppstått och utöver att skaka om personalen och slå av vissa av de nödvändiga systemen så har skeppets artificiella intelligens – SAM fått lite skavanker och tappat lite av sitt minne.

Vad som borde ha varit ett rutinuppdrag blir lite mer obehagligt och livsfarligt då delar av stationen är direkt ogästvänliga och saknar livsuppehållande system. Emma Fisher, en av de modiga astronauterna, försöker få igång stationens AI för att se hur omfattande skadorna är, och tillsammans börjar de inse det allvarliga i situationen.

Till ytan kan det här låta rätt snarlikt Tacoma (9/10) – en rymdstation, någonting som gått fel, mysterier och gåtor – men Observation skiljer sig markant i det att du inte spelar en människa som kommer dit efter allt utspelat sig. Istället styr du stationens artificiella intelligens – SAM (System Administration Maintenance) och måste reagera medan problemen hopar sig. Det är ett oerhört intressant och smart grepp att vrida om förväntningarna och även ett smart konstgrepp – en AI är ju förhoppningsvis logisk och ofelbar, men kan detsamma sägas om oss som spelar AI:n?

När SAM och stationen väl är i lite bättre skick och de omedelbara riskerna är lösta för stunden knackar nästa mysterium bryskt på dörren. Omständigheterna och den omedelbara situationen är inte alls vad Fisher och resten av besättningen trodde – stationen är på helt fel plats. Ingen vet riktigt hur eller varför den flyttat på sig och mysteriet tätnar mer och mer.

I rollen som SAM försöker jag hjälpa Emma i den mån jag kan genom att gräva mig in i stationens system och manipulera omgivningen i de sektioner som är onåbara för klena människor. Syre är inte direkt nödvändigt för en AI, så varför skulle värdefull stationskraft ösdlas på något så tramsigt.

Datorers kryptering, dörrars låsmekanism och andra system har inte en chans mot min upphöjda intelligens. Jag förstår hur människorna med sina små hjärnor har problem med att förstå dessa saker, men för mig är det lika lätt som multiplikationstabellen.

Det är såklart lite opraktiskt att vara en icke-fysisk entitet, men via strategiskt utplacerade säkerhetskameror så kan jag hålla full koll på rymdstationen samt fjärrstyra lås, datorer och styrsystem. Behöver jag röra mig lite friare kan jag ta små drönarsfärer i besittning, vilket underlättar i vissa fall. Dock kommer fysiska kroppar alltid med begränsningar, så jag föredrar att använda alla mina kameraögon för att hålla koll på besättningen.

Det är ett intressant stilgrepp att få spela en ickemänsklig protagonist. Vad har en AI egentligen för motivation? Och varför skulle den lyda köttbaserade entiteters små nyckfullheter, i synnerhet när de inte alltid är grundade i ren logik?

No Code lyckas använda denna inramning på ett ypperligt sätt för att berätta en tät, mystisk historia där jag i rollen som AI är lika mycket delaktig i att föra handlingen vidare som att bara passivt betrakta den.

Att jag är så begränsad i vad jag kan och inte kan göra känns aldrig jobbigt, utan rollen som passiv, bevakande och känslokall AI fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget. Berättelsen som No Code mästerligt vävt ihop är en mästerlig science fiction-skräcksaga i den mörkaste av mörka rymder.