Recension: Deer & Boy [PS5]

Redan första gången jag såg Deer & Boy visas upp i trailerform fanns det något i den grafiska stilen som fångade mig. Karaktärerna lyckades förmedla väldigt mycket utan dialog, och det var tydligt att det skulle bli en emotionell resa genom berättelsen.

Nu är slutligen spelet här och jag har länge sett fram emot att se om spelet kunde leva upp till det starka intryck som levererades genom marknadsföringen. Kan den lilla franska studion Lifeline Games leverera en indieklassiker som kan sticka ut i bruset?

När spelet börjar får vi se en pojke som har beslutat sig för att rymma hemifrån mitt i natten. Han beger sig till en minnesplats i orten där han bor, men kontext till själva omständigheterna är något som fylls på senare i spelet. Han börjar sedan vandra lite planlöst tills en regnskur börjar dra in, och han tar skydd i en busskur i hopp om att regnet ska passera snart. Det visar sig dock att en liten rådjursunge har samma idé, och detta blir starten på deras något osannolika vänskap och resa genom närliggande områden.

Eftersom pojken har bestämt sig för att inte bege sig hem igen bär denna resa till allt från fabriksbyggnader och bangårdar till skogar fyllda av djurliv, där inte alla är lika vänligt inställda som din nya kompis. Efter ett tag börjar det dessutom införas element som är övernaturliga i sin skildring, men exakt vad detta innebär kommer jag nog att låta dig själv upptäcka.

Under resans gång ställs du och din rådjurskompis inför en del enklare pussel- och plattformssekvenser som ni behöver lösa tillsammans, och det finns helt klart en charm i interaktionen mellan karaktärerna. Du kan ge rådjuret enklare kommandon för att interagera med knappar eller dylikt som pojken inte kan nå, samtidigt som pojken kan släpa runt lådor att stå på för att nå plattformar högre upp. Det är inga superkomplexa scenarier, och sällan något som inte har gjorts förr, men det blir ändå tillfredsställande nog för att känna att jag vill driva vidare i berättelsen.

När de övernaturliga elementen börjar införas visar det sig att rådjuret har magiska horn som kan rensa bort mörka pölar av skadligt material, och på så vis låta vårt radarpar vandra vidare i nivån. Det skapar en ny dimension i spelmekaniken som är välbehövlig efter ett tag, och inte minst en känsla av fara i en del sekvenser. Det är vid dessa tillfällen det börjar bli tydligt att jag har börjat bli investerad i både pojkens och rådjurets öde.

Spelets berättelse skildras helt utan dialog, men är ändå bra på att förmedla själva budskapet de är ute efter. Centrala punkter är tunga ämnen som sorg och saknad, och hur vi som människor hanterar dem. Utan att gå in på alldeles för många detaljer blir mycket av detta hanterat i spelets sista fjärdedel, och det träffade rätt på många punkter. Jag tror dock att det hade blivit mer slagkraftigt om det hade pytsats ut lite mer över spelets gång, istället för att dumpa allting på en plats. Med det sagt är spelet inte superlångt, och det kan mycket väl vara så att det inte gick att portionera ut berättelsen, men min upplevelse var att det blev lite baktungt i denna aspekt.

I övrigt gillar jag mycket av vad spelet skildrar rent presentationsmässigt, i synnerhet i animationen av karaktärerna. Teamet lyckas förmedla så väldigt många känslor från både pojken och rådjuret bara genom kroppshållning och subtila rörelser, och i takt med att spelet fortlöper ser man också hur vänskapen tätnar.

Deer & Boy är kanske inte världens mest nyskapande verk, och vad det åstadkommer på pussel- och plattformsfronten står inte heller ut i mängden. Men berättelsen är något som kommer att sitta kvar ganska länge, och det är förmodligen den svåraste delen av spelutvecklingsekvationen.