Recension: Kingdom Come: Deliverance [PS4]

Actionrollspelet Kingdom Come: Deliverance berättar en historia vilken är någorlunda historiskt korrekt och utspelar sig år 1403 i det medeltida kungariket Böhmen, som idag är en del av Tjeckien. Där är även spelets utvecklare Warhorse Studios belägna, och det känns genuint att debutera med ett spel som slår an på deras lokala historia.

Det råder inga som helst tvivel om att de har sneglat på hur framgångsrika deras grannar i nordost varit med Witcher-serien. En annan inspirationskälla som jag direkt tänker på är The Elder Scrolls-serien.

Hur står sig då Kingdom Come i jämförelse med dessa? Det är ett spel med stor potential, men som faller på finliret och detaljerna.

Kartorna är de finaste jag någonsin sett i ett spel, även om de kanske inte är de mest praktiska

När spelet börjar tar du dig an rollen som bysmedens son Henry. Som så många gånger förr i rollspelens värld börjar du som en fattig pojkspoling utan färdigheter och föremål. Under spelets inledning attackeras din hemby och äventyret tar sin början.

Initialt känner jag mig lite luftlandsatt då jag blivit bortskämd med spel som håller mig stadigare i handen, men jag vänjer mig snabbt vid att själv få prova olika lösningar och metoder för att komma vidare. Väldigt tidigt i spelet upptäcker jag den absolut största bristen i form av sparfunktionen. Spelet autosparar förvånansvärt glest och för att kunna spara manuellt behövs en speciell dryck.

Under introduktionsuppdraget får jag tre spardrycker, som tar slut ganska snart. När jag försöker köpa fler visar det sig att kostnaden för dessa ligger långt utanför min budget som fattig hantverkarson på flykt. I ett svårt rollspel som försöker främja viljan att våga prova saker känns det helt galet att inte få spara mitt spel innan jag provar olika vägar. Flera av mina sittningar slutar med att jag stänger av min konsol i ilska efter att min karaktär har dött och jag måste spela om långa segment.

Spelet är grafiskt vackert, men känns bitvis opolerat och halvfärdigt. Jag fastnar ibland i omgivningen och den grafiska stilen gör det svårt att avgöra om en buske går att passera eller om den är solid. Andra grafiska barnsjukdomar som att det i vissa vinklar går att se genom väggar förtar känslan av inlevelse.

En rövare med batong är en dödlig fiende om du saknar vapen och rustning

Berättelsen känns gedigen och är välberättad. Initialt tar den extremt mycket plats och gör att min upplevelse nästan känns mer som en film än ett spel. Jag tycker också att det blir lite för många transportsträckor där jag måste springa eller rida mellan olika platser. Jag förstår att det är en balansgång mellan realism i en öppen värld och genvägar för att det ska vara kul att spela, men tyvärr tycker jag att Kingdom Come i detta fall lider av att vara för realistiskt. Spelet visar dock att det inte behövs magi och övernaturliga varelser för att ha intressanta intriger och en spännande handling.

Stridssystemet känns fräscht och genomtänkt. Funktionen där jag kan sikta med mina svärdshugg belönar verkligen mig som spelare när jag tar mig tid att bemästra mekaniken. Min karaktär har begränsat med uthållighet och det går inte att vinna strider genom att hamra på knapparna. Färdighetssystemet överlag känns gediget och hämtar tydlig inspiration från till exempel The Elder Scrolls V: Skyrim där hjälten blir bättre på de olika förmågorna ju mer de används, istället för att placera ut ett antal poäng.

I slutändan har Kingdom Come: Deliverance lite för många irritationsmoment för att vara ett riktigt bra spel. Det finns en intressant tanke bakom spelet och jag ser med spänning fram emot vad Warhorse Studios kan göra i framtiden, även om deras debut inte lär bli någon klassiker.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.