Recension: Kao the Kangaroo [PS5, PS4]

Kao the Kangaroo är ett tredimensionellt plattformsspel av den gamla skolan och är den senaste delen i en 22 år gammal serie där det första spelet släpptes till Dreamcast och Gameboy Advance. Det har gått 17 år sedan den senaste delen i huvudserien släpptes och efter påtryckningar från fansen gav den polska studion efter och har utvecklat en uppföljare.

Huvudpersonen Kao är, vilket titeln antyder, en känguru vars pappa och syster är försvunna och han ger sig självklart ut på äventyr för att hitta dem. Till sin hjälp har han sin koala-sensei och ett par magiska boxhandskar som både pratar och ger honom övernaturliga förmågor.

Djungelbanan bjuder på apfasoner och illaluktande frukter.

Det är på alla sätt ett väldigt traditionellt plattformsspel med lite strider och mängder av dubbelhopp. Det är färgglatt och banorna är uppdelade på några områden med olika teman. Min favorit är djungeltemat där apor producerar energidrycker av durian-frukter och banorna är mer vertikala än i de andra områdena.

En spelmekanik jag gillar är att du kan ladda boxhandskarna med olika element i form av eld, is och vind. Det ger olika förmågor som exempelvis att kunna bränna upp spindelnät, frysa vatten eller manipulera svävande plattformar. Både att hitta rätt elementstenar och använda dem ger välbehövligt andrum mellan hoppande och stridande och även om pusslen aldrig är särskilt svåra, är det en frisk fläkt i spelupplägget.

Bandesignen är bra och uppmanar till utforskning. Det finns många förgreningar och det lönar sig alltid att vara noggrann. Dock är det inte alltid uppenbart vad som är vägen framåt och vad som är ett bonusområde, så det blir en del springande fram och tillbaka för att vara säker på att jag inte missat någon viktig uppgradering.

Uppe i de isiga bergen ligger ett mystiskt spa som oväntat ofta försöker skada dig i slutändan.

På det hela taget är det ett mysigt spel som även passar en lite yngre publik, även om det sannolikt blir lite för svårt för de allra yngsta. Överlag är det ganska förlåtande med oväntat stor felmarginal på ditt hoppande, även om det finns undantag. Bland de svårare banorna befinner sig definitivt de där du likt Crash Bandicoot-serien jagas av något och måste springa mot dig istället för från dig som normalläget är. Det finns även banor där du ska glida på is som har oväntat elaka hinder och som jag aldrig lyckades klara utan att förbruka mängder av hjärtan.

Det som stör mig allra mest är den bångstyriga kameran som blivit baneman för många plattformsspel. Här är den mer ett irritationsmoment än något som helst saboterar spelupplevelsen. Det finns också brister i kollisionshanteringen som gör att jag ibland trillar ned på platser som visuellt har ett golv eller att jag kan se igenom väggar. På det hela taget ger det en något opolerad känsla och jag tror att spelet hade vuxit om det fått några veckor till i kvalitetskontroll. Tyvärr verkar även troféerna lite hackiga då jag till exempel har hittat alla bokstäver på samtliga banor, men inte fått trofén för det.

Ett annat irritationsmoment är röstinsatserna, där framförallt huvudpersonen Kao låter som en onykter tysk som har ett bra ordförråd, men grötigt uttal. Även musiken loopar lite för snabbt och blir enformig, även om den är trallvänlig och påminner mig om det första Crash Bandicoot.

Överlag har jag roligt med Kao och det är ett spel som får mig att sitta med ett nostalgiskt leende och tänka tillbaka på en svunnen tid. Med sin åldersgräns på sju år är det här ett spel som passar både gammal och ung och borde kunna ge något till alla spelare som uppskattar plattformsäventyr.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.