Recension: Instruments of Destruction [PS5]

Vem gillar inte när saker exploderar, raseras eller förvandlas till dammpartiklar på andra sätt? Jag står stadigt i laget som älskar när saker låter ”Boom”. Instruments of Destruction är ett spel som handlar om just detta då en rad olika fordon som trotsar fysikens lagar ska göra sitt bästa för att knocka byggnader på löpande band. Är detta en spelupplevelse som tornar upp sig över mängden eller kollapsar den?

En enkel spelidé kan med rätt utförande sväva till oanade höjder. Tetris handlar om att pussla ihop fallande block, DOOM går ut på att skjuta demoner och Red Faction Guerrilla tog konceptet med en öppen spelvärld och frågade sig ”vad händer om man tar Grand Theft Auto, flyttar det till Mars och låter spelaren förstöra precis ALLT?”

Just det sistnämnda är en intressant titel att hänga kvar vid lite extra. Guerrilla är än i dag känt som ett av de finaste exemplen på fysikbaserad spelmekanik, där byggnader rasade på ett naturligt och realistiskt sätt baserat på om huvudkaraktären gick loss på dem med slägga, TNT eller raketgevär. En av de som jobbade på Red Faction Guerilla är Luke Schneider, som av en händelse också är utvecklaren bakom Instruments of Destruction.

Precis som namnet antyder är detta ett spel som handlar om förstörelse. En grundläggande berättelse presenteras där en multimiljonär har bestämt sig för att demolera alla byggnader på en övergiven ögrupp för att göra plats åt något nytt. Detta görs förstås enklast genom att jag som spelare flygs in i ett av otaliga olika fordon som alla har vitt skilda metoder för att demolera, krossa, förstöra och pulvrisera byggnader.

Oavsett om jag kontrollerar en rullande rivningskula, en ödleliknande farkost med sågklingor i munnen eller vad som närmast kan beskrivas som spindelroboten från Wild Wild West är mitt mål alltid att förstöra och riva. Ibland måste det gå snabbt då jag har en tidsgräns, ibland måste det ske mitt under en storm och ibland ska jag även knuffa containrar ned i havet.

För varje nivå jag klarar låser jag upp en efterföljande nivå samt en utmaningsversion av den nivå jag just spelade. Utöver denna kampanj som tog mig runt fyra timmar att klara finns det ett sandlådeläge där jag inte bara kan demolera fritt utan jag kan även snickra ihop mina egna Frankenstein-inspirerade skapelser till fordon, vilket visar sig vara extremt underhållande. I många fall visar sig mina fordon fungera bättre i teorin än i praktiken men det är likväl kul att experimentera i hopp om att få till den ultimata förstörelsemaskinen.

Jag måste dock säga att jag finns spelets fysikmotor aningen underväldigande emellanåt. I vissa fall raseras byggnader realistiskt och på ett trovädigt sätt men andra gånger kan jag knocka flera delar av ett hus men dess övervåning står ändå kvar i luften och balanserar på en enda bärande pelare. Detta är måhända inget som förstör spelupplevelsen i sin helhet men det är likväl en liten besvikelse när det händer, i synnerhet eftersom det handlar om en funktion som ska vara den stora säljpunkten för spelet.

Instruments of Destruction är inte ett spel som kommer att bli ihågkommet som en odödlig klassiker. Däremot är det definitivt en titel som roar för stunden och ger en lite hjärndöd avkoppling med utrymme för lite snävare utmaningar för den som önskar. Om du vill släppa loss din förstörelsebaserade kreativitet för ett par timmar finns det bättre spel (till exempel Teardown) men det finns också klart sämre alternativ än Instruments of Destruction.