Recension: Impact Winter [PS4]
Efter ett enormt meteoritnedslag förorenas jordens atmosfär av ett tjockt lager damm som förhindrar solens ljus att värma upp vårt klot. All kommunikation slås ut och en till synes evig vinter utplånar både mänskligt liv och det vi kallar samhälle idag. Jacob Solomon är en av de som har överlevt apokalypsen och han försöker tillsammans med en handfull andra individer hanka sig fram i den ödsliga, karga framtiden som erbjuds i Impact Winter.
Med ett konstant snötäcke som mestadels når upp till hustaken, försöker han febrilt finna mat, vatten och läkemedel för att gruppen inte ska tyna bort och dö. För varje dag som går blir dock utmaningarna större, samtidigt som hoppet sjunker. När allt verkar hopplöst, lyckas dock vår robotmedhjälpare Ako-Light snappa upp ett meddelande som får livsglädjen att vakna till liv igen; räddningen är nära! Enligt meddelandet dröjer det 30 dagar innan ett räddningsteam kommer till undsättning och vårt enda uppdrag är att hålla oss vid liv under denna tid.
Jag ikläder mig rollen av Jacob och kastas direkt in i de beslut som en gruppledare måste ta. I kyrkan som vi har tagit vår tillflykt till finns mina fyra kamrater som består av överlevnadsexperten Blane, mekanikern Maggie, sjuksköterskan Wendy och geniet Christophe. Varje karaktär har sina speciella inriktningar och funktioner i gruppen och deras färdigheter kan också utvecklas ju fler uppdrag jag utför åt dem.
Redan från början våndas jag över vad jag ska prioritera – ska jag fokusera på Wendys uppdrag för att säkerställa att vi kan laga god mat, Blanes förfrågan att börja jaga småvilt eller ska jag följa Maggies råd att börja uppgradera våra värmekällor så att vi inte förfryser? Jag känner mig rådvill och beger mig därför ut i vinterrusket för att utforska området, helt planlöst.
Det som möter mig utanför kyrkans igensnöade dörrar är ett fantastiskt vackert vinterlandskap, åtminstone för mig personligen då jag trivs väldigt bra i simulerade postapokalyptiska spelvärldar. Bakom ett snöberg upptäcker jag en gammal bro där ett antal bilar står lämnade, och efter att ha samlat på mig ett tändstift och en dunk bensin vandrar jag vidare. Jag upptäcker övergivna busshållplatser i dalarna av snömassor, jag hittar ett öppet takfönster på ett hus där jag kan slinka in och börja rota. Innan jag vet ordet av, har det blivit natt och jag får plötsligt väldigt bråttom hem till värmen om jag inte ska förfrysa.
Överlevnad handlar om att ta tag i situationen, skapa en plan och sedan följa den. Eftersom jag använder mina första dagar till att utforska världen och känna på spelmekaniken innebär det också att jag misslyckas med att överleva de 30 dagarna. Jacob tar sitt sista andetag i sömnen någonstans halvvägs till räddningen på grund av att vårt vattenförråd tagit slut. Jag sörjer dock inte länge eftersom jag känner till närområdet väl och vet hur jag ska planera min kommande spelomgång. Äventyret startar på nytt.
Impact Winter lyckas gripa tag i mig som spelare redan efter några få minuter och jag känner efter mitt första försök att jag förmodligen kommer att tillbringa många timmars spelande i denna kalla värld. Även om helhetsupplevelsen är väldigt bra, dras betyget tyvärr ned av tekniska tillkortakommanden. Laddningstiderna när jag växlar mellan utomhusmiljön och de mindre nivåerna som utspelar sig inomhus är minst sagt horribla, även på min PlayStation 4 Pro. Jacob fastnar också vid ett flertal tillfällen i miljön och inte kan röra på sig, något som visserligen går att lösa genom ett antal besök i spelmenyn, men samtidigt tar mig ur upplevelsen rejält.
Med ett robust uppgraderingssystem, en otroligt vacker värld och den sporrande stressen att alltid behöva leta resurser, klassar Impact Winter lätt in på listan med överlevnadsspel som måste upplevas. Utvecklaren Mojo Bones har lovat att adressera buggar och införa prestandaförbättringar i kommande uppdateringar, men jag vet inte om jag orkar vänta så länge. Jag har ju trots allt en grupp överlevande som jag måste hjälpa. Jag tar på mig min tjocka jacka och beger mig ut i den vintriga ödemarken igen, kanske hittar jag mer vatten denna gång?