Recension: Hunting Simulator 2 [PS4]

Som du kanske kommer ihåg, skrev jag för inte så länge sedan en artikel om hur jag de senaste månaderna har börjat grena ut mitt spelintresse mot mer grundade simulatorer och enklare överlevnadsspel. Med detta som bakgrund är det ju inte svårt att se varför Hunting Simulator 2 lyckades fånga mitt intresse. Både min farfar och pappa sysslade dessutom en del med jakt, och då tänkte jag att det var läge att åtminstone föra vidare detta på ett digitalt plan.

Snabbt blir jag överraskad av de ganska omfattande spelområdena som jaktsessionerna utspelar sig i, och de vackra miljöerna i vildmarken är rogivande. Snart börjar jag dock få en påminnelse om varför detta inte riktigt tilltalade mig när jag var yngre. Allting tar väldigt, väldigt lång tid.

Missförstå mig dock inte, för jag menar inte detta enbart på ett negativt vis. Jakt är nämligen till största delen en förberedelseprocess. Du behöver ha rätt utrustning för rätt sammanhang, och du behöver även vara medveten om hur djuret du jagar beter sig för att kunna positionera dig på rätt plats i rätt situation.

Detta inkluderar även att du ska skaffa rätt licens för att få jaga specifika djur, och att du har rätt vapen med rätt kaliber för att få lov att ens avlossa ett skott. Om du bryter mot några av dessa bestämmelser drabbas du av dryga böter, vilket sedan försvårar dina möjligheter att skaffa fler licenser eller ny utrustning.

Det finns något om en älg och en ren här, men jag kan inte sätta fingret på det.

Naturområdena erbjuder allt från klippiga skogsområden med tät växtlighet och bäckar och sjöar till karga ökenområden som till en början inte ser ut att kunna erbjuda något djurliv överhuvudtaget. Dessa skådeplatser erbjuder förstås olika mål att jaga, och beroende på hur de olika djuren beter sig och vilket klimat det handlar om är deras aktivitet olika på dags och kvällstid.

Till din hjälp har du diverse jaktpass eller torn ute i naturen som kan underlätta att inte sticka ut alltför mycket i naturen. Tro dock inte att detta automatiskt ger dig guldläge att fälla ditt byte. Minsta lilla misstag från ditt håll gör att djuren har alla sinnen på spänn, och plötsligt är det där rådjuret du har väntat på den senaste halvtimmen borta för alltid.

Du behöver dock inte vara passiv i själva jakten, utan du kan även ta hjälp av din trogna hund som mer än gärna hjälper dig att spåra byten genom buskar och snår. Det är dock viktigt att du själv håller ett öga på spåret också då hunden ibland kan tappa bort vittringen, vilket innebär att du får börja om på nytt eller hitta ett nytt spår. Hundarna blir dock bättre med tiden på att hålla sig på rätt spår, och med träning och mycket beröm kan du få en ovärderlig jaktpartner.

Efter att ha missat det där sista skottet kunde inte ens din trofasta beagle se dig i ögonen.

När jag påbörjade min jaktkarriär försatte jag mig själv i en lite trist situation. Efter den inledande inlärningssekvensen förflyttades jag tillbaka i min mysiga jaktstuga där jag fick börja spendera mina pengar på utrustning, licenser och andra uppgraderingar. Jag resonerade i min enfald att det var bra att införskaffa så många licenser som möjligt, för att kunna få jaga så många olika djur som möjligt. Det visade sig dock snabbt att jag ändå inte skulle kunna fälla de större bytena utan mer kraftfulla gevär, vilket innebar att jag ganska omgående försatte mig själv i pengaproblem. Absolut självförvållat, men det kunde också ha förklarats lite tydligare innan jag shoppade loss.

Hunting Simulator 2 lyckas oftast bra med att skildra själva jaktupplevelsen, och speciellt med att förmedla känsla av en levande natur. Du vinner själv mycket på att hålla både öron och ögon öppna för att höra läten och se spår på marken. Den långsamma jaktprocessen är också en del av verkligheten, men den känns ibland lite för verklig. Visst händer det att en jakt resulterar i att man kommer tillbaka tomhänt, men det är ju inte riktigt vad som gör själva spelet kul. När det sker på riktigt har du åtminstone varit ute i naturen, men i spelet känns det bara lite småfrustrerande emellanåt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.