Recension: God of War: Sons of Sparta [PS5]

Under vinterns State of Play överraskade Sony världen genom att släppa ett helt nytt God of War-spel i form av God of War: Sons of Sparta. Det hade länge ryktats att det skulle komma ett tvådimensionellt Metroidvania-spel med Kratos i huvudrollen, och slutligen blev det verklighet.

Du axlar än en gång rollen som Kratos, men den här gången medan han är en spartansk lärling tillsammans med sin yngre bror Deimos. En av kamraterna är försvunnen och eftersom Kratos och Deimos har ett pass som tillåter dem att patrullera utanför Sparta så tar de på sig att leta efter honom.

Sons of Sparta är som sagt ett spel i metroidvania-genren, vilket innebär att det det är ett plattformsäventyr med strider och stort fokus på utforskning. Och sett till mängden hinder och förmågor som tar dig förbi dessa så kan du räkna med att återbesöka stora delar av kartan under spelets gång.

Jag tilltalas generellt av både God of War-seriens mytologiska inslag och denna spelgenre, och Sons of Sparta gör mig inte besviken på någon av fronterna. Kontrollerna är precis så tajta som de behöver vara i den här typen av spel och det finns en lekfull experimentlusta i stridssystemet som tillåter mig att blanda spjutattacker med magier som gudarna gett mig och specialattacker som jag låser upp med utrustning. Även motståndarna är ovanligt omväxlande för genren, och flera av dem har långa sekvenser av attacker jag måste memorera och hitta sätt att undvika.

Rent grafiskt bjuds det på otroligt vackra miljöer i retrodoftande 16-bitarsanda med pixelperfekta parallaxbakgrunder och fina animeringar. Det finns en hel rad olika omgivningar, med exempelvis snöbetäckta bergstoppar där kylan hindrar dig från att hoppa högt och röra dig snabbt, giftiga träskmarker där du tar skada om du inte lyckas tända facklor eller eldar som motar gaserna och prunkande dalgångar med både flora och fauna som utmanar dig.

Jag måste också slå ett slag för musiken som är pampig och mäktig och verkligen förhöjer spelupplevelsen. De senare God of War-spelen har haft vacker symfonisk musik och här fortsätter de i samma spår. Oavsett om du möter en gigantisk boss eller utforskar en vingård där det spökar så finns musiken där som en matta och lyfter känslosvallen.

På minussidan så dras spelet fortfarande med några irriterande buggar och vid ett par tillfällen har spelet hängt sig så jag har varit tvungen att starta om det. Vid dessa tillfällen förlorade jag avsevärda framsteg och tvingades spela om både en bossfajt och några plattformsutmaningar. Det var rejäla irritationsmoment i stunden, men förhoppningsvis kommer det en patch som löser dessa skavanker.

En sak som imponerade stort på mig i Sons of Sparta är tempot i spelet. Nya förmågor ligger utportionerade under hela huvudberättelsen, och det finns hela tiden något att sträva efter och se fram emot. Ett misstag jag ofta ser i genren är att du får förmågor som låser upp kartsegment för långsamt så att du blir inskränkt i dina val, eller tvärtom, att du får för mycket för tidigt och bara springer runt och plockar saker istället för att verkligen utforska.

Efter att du har sett eftertexterna så öppnas möjligheten att spela det i lokalt samarbetsläge. Jag kan förstå beslutet att hålla det som en enspelarupplevelse, men det innebär också en avsevärd tröskel om du hade tänkt spela det med en vän, då du inte kan hoppa in i detta läge på en gång.

På det hela taget får jag mitt lystmäte tillfredsställt avseende både grekisk mytologi, mer information om Kratos ungdom och en gedigen spelupplevelse. God of War: Sons of Sparta kvalar definitivt in på min lista över genrefavoriter och har hållt mig utmanad och intresserad under hela genomspelningen. Och platinatrofén lockar, även om det innebär att jag måste hitta precis varenda liten hemlighet i spelet.