Recension: Dreams of Another [PS5, PSVR2]

Kyoto-baserade utvecklaren Q-Games, har en del legendariska spel bakom sig, där de flesta nog direkt kommer att tänka på alla Pixelunk-titlar de har släppt. Detta är en studio som går sin egen väg och tenderar att leverera överraskningar och nya tolkningar av befintliga koncept.

I Dreams of Another, bjuds jag en upplevelse som för mig är helt unik. Konceptet att spel är konst, har jag visserligen stött på i flera andra titlar, men inte på det här sättet. Spelets filosofiska formulering är att det inte går att skapa något utan att förstöra något, och kring detta uttalande försöker utvecklaren bygga sin värld.

I en kort introduktion, får vi lära känna soldaten som inte klarar av att öppna eld med sitt vapen och därför hamnar i en livsomvälvande situation. När spelet startar på riktigt, spelar jag dock huvudkaraktären som rätt och slätt kallas ”Mannen i pyjamas”. Nu tar det fart med rejält skruvade miljöer, långa dialoger med okända människor, ett och annat möte med en katt och ett helt segment som kretsar kring att hjälpa tre fiskar att hitta tillbaka ut till det öppna havet.

Som du märker är premissen för spelet oerhört filosofisk, och det är en känsla som jag har med mig genom hela genomspelningen som ligger på någonstans mellan sex till sju timmar. Alla nivåer är mer eller mindre fyllda av bubblor och jag måste med hjälp av min automatkarbin skjuta fram objekt, samt en väg framåt.

Titt som tätt träffar jag på soldaten från tidigare och får ta del av hans inställning till livet. Hans filosofi är att allt småskräp och trasiga prylar har en historia att berätta, han anser också att alla ting har andra syften än de som kan ha gällt innan de kastades bort. Därför är han intresserad av att byta till sig de prylar jag har hittat och byter dem gärna mot uppgraderingar, utökad ammunition samt nya vapen.

Spelet innehåller fyra olika berättelser som utspelar sig parallellt genom hela upplevelsen. Det är vackra och tankeväckande historier, även om det under en stor del av spelet snarare tillför en känsla av att jag inte fattar någonting, snarare än att leda mig fram till någon slags upplösning och insikt. Flera gånger sitter jag med handkontrollen och undrar vad det är som händer.

Grafiken är härligt abstrakt med vackra palletter och en design som nästan påminner om konstverk ut den postimpressionistiska eran (tänk Van Gogh), men som också varierar till något modernare. Själva spelupplevelsen är dock något trög både när det kommer till berättelsen men framför allt i vissa scener där karaktären är plågsamt långsam för att återspegla stillhet.

Om du är ute efter en unik, säregen upplevelse i ditt liv som PlayStation-spelare, är detta verkligen värt att prova. Men det kräver en del tålamod av dig som spelare för att du ska kunna tillgodogöra dig det filosofiska i rätt tempo.