Recension: Disciples: Domination [PS5]

Det är inte alltid en lätt uppgift att styra över ett helt kungadöme, något som drottning Avyanna blir varse om i spelet Disciples: Domination. Efter år av bristande intresse i sitt ämbete börjar oroande signaler dyka upp runt om i Nevendaar, och det blir upp till oss att strukturera upp såväl kungadöme som förtroende igen. Snart visar det sig att det kommer behövas mer än diplomatisk skicklighet för att lyckas med projektet, och det samtidigt som onda krafter iakttar riket. Spelet är den fjärde delen i Disciples-serien, vars första släpp inträffade 1999, och det senaste 2021.

Spelets handling börjar med en kort genomgång av händelser som har lett upp till Nevendaars fall. Detaljerna är blygsamma, men klart är att såväl drottningen som folket har tappat intresse för varandra. Avyanna, djupt försjunken i tankar blir som sin egen fånge i sitt slott medan friktion sakta börjar byggas upp mellan landets olika folkgrupper. Plötsligt en dag får hon en vision där en ande varnar henne för en stundande fara. En religiös kult kallad The Veil håller på att växa fram, och de måste stoppas. För första gången på länge tar sig Avyanna ur sin dvala, och detektivarbetet börjar.

Så fort berättelsen har introducerats får jag möjligheten att välja vilken klass jag vill att Avyanna ska vara. Det finns fyra olika att välja mellan, och de har alla lite olika fokus. Jag väljer att starta som Witch Queen, en klass med fokus på magi av det mörkare slaget. På papperet låter det som en ondskefull klass, men faktum är att de odöda är ett av folkslagen i riket Nevendaar. Hur det samspelet ser ut med övriga folkgrupper ger upphov till många nyfikna tankar hos mig, men klart är att rollen ger mig tillgång till en del spännande krafter.

Rikets olika folkgrupper figurerar i fler inslag än bara handlingen, och bland annat kan jag rekrytera deras olika krigare direkt från min borg. Här vistas de i olika baracker och jag kan uppgradera såväl byggnaderna som borgen i sin helhet för att stärka upp min styrka. För att göra detta behövs resurser som jag kan hitta eller erövra medan jag rider runt på världskartan. Jag kan även återerövra faciliteter som har tagits över av kulten och på så sätt få en daglig inkomst av aktuella resurser.

Rekryteringsprocessen tillsammans med resursjagande och världskarta får mig osökt att tänka på det gamla klassiska strategispelet Heroes of Might and Magic III, och jag gillar upplägget. Vissa inslag som har potential att bjuda på tyngre strategiska beslut känns tyvärr lite väl kravlösa, och ett exempel på det är tvistelösandet mellan folkslagen. Då och då ploppar det nämligen upp en lista över dispyter som behöver lösas. Här kan jag för det mesta betala resurser för att lösa tvisterna, och i gengäld få stora bonusar i tillit hos mina undersåtar. Det finns alternativ som gynnar ett folkslag framför ett annat, men för det mesta finns det även ett som gör båda nöjda. Min bonus blir mindre, men jag slipper att någon blir missnöjd. Det hela känns lite väl förlåtande, och inslaget tappar trovärdighet när vissa tvister återanvänds gång på gång.

När jag har rekryterat ett gäng krigare ger jag mig ut på kartan igen, och det dröjer inte länge innan jag hittar motståndare att strida mot. Dessa bataljer är turordningsbaserade och utspelar sig på ett stort rutnät. Baserat på vilken nivå Avyanna är kan jag ha med mig ett visst antal trupper som jag får placera ut innan striden drar igång. Här kan jag även välja vilka krigare som ska vara på frontlinjen och vilka som ska hålla sig längre bak. De som är på frontlinjen får jag total kontroll över, vilket innebär fullständig mobilitet och tillgång till förmågor. Det är det mest effektiva sättet att styra sina trupper, men det utsätter dem också för fara. De jag sätter där bak är säkra, men de kan endast bidra med supportförmågor.

I striderna turas varje krigare om att utföra ett visst antal handlingar. Specialkaraktärerna har lite mer svängrum, men det vanligaste är att jag flyttar individen för att sedan utföra en förmåga. Dessa kan vara allt från att attackera till att läka eller påverka på olika sätt, och det finns ganska stor variation. Visserligen har de vanliga krigarna inte särskilt många krafter, men olika effekter kan kedjas ihop till intressant kombinationer. Slagfältens utförande bjuder också på en del strategiska inslag och jag gillar hur man tvingar mig att fundera över positioneringar och liknande. Till och från kan jag uppleva att striderna är lite väl utdragna, men det balanseras ut något ju längre in i spelet jag kommer.

Vid ett antal tillfällen får jag även möjligheten att utforska fängelsehålor, grottsystem och liknande utrymmen till fots. De här bitarna är snygga och uppfriskande, men de lever inte riktigt upp till sitt potential. Dels är utrymmena lite för innehållsfattiga, men även relativt enformiga. Det är lite synd, för jag uppskattar verkligen hur segmentet bryter av mot övriga delar av spelet.

I sin helhet är Disciples: Domination ett underhållande spel som vecklas ut i ett ganska sävligt tempo. Vissa inslag hade kunnat balanseras ut, och innehållet breddas, men det är inget att fastna allt för länge vid. Det är ett strategispel av den lättare sorten, och ett lagom projekt för den som vill investera hyggligt många timmar utan att mötas av allt för höga krav.