Recension: Call of Cthulhu [PS4]

Pratar man om klassisk skräcklitteratur, lär den amerikanske författaren H.P. Lovecraft och hans Cthulhu-mytologi dyka upp förr eller senare. En av hans noveller heter The Call of Cthulhu och föga överraskande är spelet Call of Cthulhu baserat på denna.

Jag har länge följt den problemfyllda utvecklingen av spelet eftersom jag gillar bokförlagorna och har spelat papper-och-pennarollspelet en hel del genom åren. Lever då spelet upp till mina förväntningar och förlagor från andra medier? Både ja och nej.

Nej, han är varken en pirat från Karibien eller en fysiskt muterad bläckfisk.

Året är 1924 och du spelar rollen som privatdetektiven Edward Pierce som är beroende både av alkohol och sömntabletter. Hans företag står på ruinens brant och desperat tar han sig an ett mystiskt fall som för honom till ön Darkwater utanför Boston. Hela ön befinner sig i en sömnig dvala, efter att valjaktsindustrin gått i stå och sjömännen tillbringar det mesta av sin tid på öns bar.

Spelet marknadsförs som ett rollspel, och förvisso finns det några färdigheter som utvecklas under spelets gång, men jag skulle inte vilja klassa det som något annat än ett äventyrsspel. Det största fokuset ligger på utforskning och dialog med intentionen att hitta ledtrådar till fallet. Faktum är att pusslandet och letandet efter ledtrådar fungerar väldigt bra och till en början trivs jag verkligen och har ett genuint intresse för att komma vidare. Tyvärr dör den känslan en bit in i spelet när en riktigt styltig smygmekanik introduceras. Jag hinner gå från frustration till både ilska och uppgivenhet innan jag kommit vidare från det momentet. Under spelets gång dyker det upp fler moment som dras ut lite för länge för att tillföra något, vilket sänker tempot och får mig att tappa fokus.

Som vanligt så glömmer monstren att titta ned bakom gömställena.

Spelets absolut största styrka är berättelsen och stämningen, där det fångar Lovecraft-andan helt perfekt och där jag aldrig är hundra procent säker på om händelserna jag upplever är galenskap eller övernaturliga fenomen. Det glädjer mig att utvecklaren har valt att inte kondensera ned galenskap till en siffra utan att det hela tiden är upp till dig som spelare att tolka och avgöra vad som händer. Är du ute efter att bli ordentligt skrämd får du nog spela något annat då Call of Cthulhu bjuder på mer tät stämning, även om jag hoppade till vid ett par tillfällen.

Tekniskt sett skulle spelet kunna vara från förra konsolgenerationen då karaktärerna är så lågupplösta att de bitvis ser ut som lerfigurer och hår renderas sämre än under PlayStation 2-tiden. Små detaljer som att alla dörrar kan öppnas åt båda hållen och att läppsynken får dialogerna att se dubbade ut spräcker min inlevelsebubbla och både tankar och känslor svävar iväg åt ett annat håll.

Är du ett stort Cthulhu-fan kanske berättelsen räcker för att mätta din hunger, men är du ute efter ett gediget äventyrsspel får du nog leta vidare.