Recension: Batman: Arkham Origins Blackgate Deluxe Edition [PS3]

Jag får nog börja med att krypa till korset direkt. Jag älskade Batman: Arkham Asylum, Rocksteadys första spel i den nya Batman-serien. Det kändes som ett fräscht koncept att stöpa om Batman i en Metroid Prime-liknande form, med klyftigt utforskande, extremt välbalanserade och utmanande slagsmål och finurliga pussel.

Uppföljaren, Arkham City, lämnade däremot en dålig smak i min mun. Inte för att det på något vis egentligen var sämre rent tekniskt. Det kändes bara betydligt spretigare, rörigare och mindre fokuserat. Arkham kändes, för att citera Thåström, som en vacker, död stad. Tom på liv, full av meningslösa transportsträckor och till bredden fylld med saker att samla på.

Arkham Origins rörde jag inte ens. Så avtänd blev jag på serien efter City.

Men nu föll det sig så att Batman: Arkham Origins Blackgate Deluxe Edition hamnade på mitt skrivbord. Och jag är inte en sån som hyser agg mot spelserier särskilt länge, åtminstone inte om de formas om till något nytt. Blackgate är ett sidospår till Origins och utspelar sig återigen i det berömda fängelset. Jokern, Pingvinen och Black Mask har lyckats ta kontrollen över olika sektioner av fängelset och håller enligt Catwoman gisslan inuti dess mörka hallar.

Sagt och gjort. Batman kan inte motstå frestelsen att försöka lösa den här konflikten.

I avdelningen charmerande arrest-foton.

Sorteras under avdelningen charmerande arrest-foton.

Ursprungligen släpptes Blackgate till Nintendo 3DS och PlayStation Vita, men har nu fått lite uppfräschningar och nya utmaningar i en mer högupplöst version till PlayStation 3. Det klassiska stridssystemet kvarstår till viss del från storebröderna, men mycket annat har förändrats.

Blackgate utspelar sig nämligen i de välkända ”två och en halv dimensionerna”, det vill säga, fullt tredimensionella miljöer och karaktärer men i en relativt låst sidovy – precis som det gamla Batman-spelet till Nintendo Entertainment System eller Metroid.

Självklart har Batman kvar alla sina härliga leksaker – batarang, explosiv gelé och den vertikala änterhaken. Själva utforskandet av mentalsjukhuset påminner betydligt mer om det första spelet i serien, och det märks att många utvecklare hos Armature kommer från Retro Studios, som låg bakom den fenomenala Metroid Prime-trilogin till Gamecube. De har en väldigt specifik fingertoppskänsla för hur den här typen av spel skall utformas. Hur gömda gångar, hemligheter och utforskarglädje byggs upp är en vetenskap som detta team behärskar fullt ut.

Däremot har flytten till en lite plattare dimension fört med sig lite problem. Kartan är långt ifrån lättläst, och striderna som i tidigare spel gick som en dans begränsas lite av avsaknaden av en tredje dimension. Det är helt enkelt lite för lätt att missa fiender, eller fastna i en rejäl hög av dem och ta enormt mycket stryk.

Utforskandet är Blackgates största styrka, men även lite av dess akilleshäl.

Utforskandet är Blackgates största styrka, men även lite av dess akilleshäl.

För att bryta upp spelsekvenserna berättas handlingen i tecknade mellansekvenser, väldigt kontrastrika sådana. Att det är annorlunda röstskådespelare som spelar de välkända skurkarna stör lite till en början, men det är mest en vanesak och glöms bort när spelet fortgår.

Och ett Batman-spel vore ju inte ett Batman-spel utan episka bossfajter. Här visar Blackgate dessvärre sin svagaste sida. Inte nog med att vissa bossar delar exakt samma rörelsemönster, nej, dessa fajter urartar oftast i en precisionskrävande knapptrycksorgie, där ett par millisekunders tvekan betyder Batmans död. Kombinerat med alldeles för långa laddningstider och snålt utplacerade sparpunkter blir detta snabbt en källa till frustration.

Tyvärr lider Blackgate även lite av ett utfyllnadsproblem. Ungefär lagom till att jag kände att handlingen borde vara slut så skickas jag återigen iväg för att utforska samma miljöer jag redan rört mig igenom otaliga gånger för att utföra ett par meningslösa pusselsekvenser innan spelet bedömer att vi är färdiga med varandra.

Men med det sagt; Batman: Arkham Origins Blackgate är ett för det mesta kompetent Batman-spel med en vettig balans mellan strider, utforskande och kluriga pussel. Att det i princip går att angripa vilken sektion av fängelset som helst i vilken ordning jag känner för är ett starkt plus. Mängden onödigt springande fram och tillbaks igenom dessa sektioner är däremot ett plågsamt starkt minus.

Kommentera