Recension: Axiom Verge [PS4]

Det är inte direkt ovanligt att se indietitlar som försöker väcka nostalgikänslor för gamla spel. Ofta handlar det om tvådimensionella plattformspel med pixelgrafik och chipmusik, vilket är logiskt med tanke på att många av utvecklarna har växt upp med konsoler som NES och SNES.

I fallet Axiom Verge är det tydligt att Thomas Happ spelade många timmar Metroid när han var yngre. Vid första anblicken ser det nästan ut som ett försök att skapa en kopia, både vad gäller speldesign och utseende. Med tiden blir det dock klart att detta kärleksbrev till Metroid-spelen faktiskt går sig egen vägar på viktiga punkter.

Spelet börjar, liksom många andra, med ett experiment som går väldigt fel. Fel på den nivån att saker exploderar och protagonisten Trace transporteras till en märklig parallell värld full av underliga monster som försöker döda honom. Med tiden får du mer bakgrundshistoria berättad av en artificiell intelligens i världen som förstås behöver din hjälp innan du får lov att lämna. Trots det tunna upplägget innehåller faktiskt berättelsen en del intressanta svängar på vägen, och bidrar mer till helheten än vad jag hade förväntat mig.

När du börjar utforska spelvärlden kommer du att stöta på massvis med områden som du inte kan nå, i klassisk metroidvania-stil. Det handlar om allt från höga platåer som du inte kan hoppa upp till, till snäva utrymmen som är för små för dig att navigera.

Axiom1[1]

Denna skräckinjagande varelse är faktiskt en av dina få allierade.

Den riktigt intressanta mekaniken kommer dock i form av vad som ser ut som grafikflimmer, liknande de effekter som ofta kunde ses i gamla NES-spel när utvecklare behövde kringgå hårdvarubegränsningar. Dessa kan manipuleras med ett hackingsverktyg som du hittar ganska tidigt i spelet och det kan öppna upp nya vägar och hemligheter samt faktiskt ändra dina fienders beteende.

En av de viktigaste punkterna i denna typ av spel är att kontrollerna är väldigt exakta med tanke på att bossarna kräver stor precision för att ta hand om. Lyckligtvis är detta ett av Axiom Verges starkaste områden, vilket gör bosstriderna till svåra men rättvisa utmaningar. Ju längre in i spelet, desto fler förmågor låser du upp och detta ger i sin tur ännu mer detaljkontroll i hur du navigerar i omvärlden.

Axiom Verge har ett imponerande djup när det gäller innehåll med omfattande och omväxlande miljöer, massor av hemligheter och tonvis av vapen att hitta. Att detta spel har utvecklats av en enda person är en nästan svindlande tanke, och det är inte konstigt att han behövde fem år på sig att nå hit.

2739053-0551208980-Axiom[1]

Bosstriderna är en spännande kombination av mönsterinlärning och att hitta ömma punkter.

Trots de många positiva intrycken faller spelet hårt på en väldigt viktig bit. I denna genre bygger mycket på utforskning, men i detta fall finns väldigt få indikationer på vart du ska bege dig efter en viss punkt. Det leder till att jag vid flera tillfällen får dammsuga varje millimeter på kartan flera gånger innan jag förstår vart jag ska, och detta är otroligt tråkigt i längden. Detta ihop med att det inte finns några snabbresepunkter för att ta sig runt gör att jag till sist tappar intresset för att jag inte hittar vägen.

Har du överseende med detta och gillar genren är Axiom Verge ändå ett riktigt välgjort spel med massor av djup. Det finns till och med ett dedikerat speedrun-läge om du känner att du har talang för detta. Jag önskar bara att spelet hade fått mer av en röd tråd att följa, då hade det varit ett riktigt toppspel.

Ett svar
  1. SonicTheFudgehog SonicTheFudgehog

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.