Recension: Assassin’s Creed Rogue [PS3]

Det är ingen överdrift att kalla lanseringen av två separata Assassin’s Creed-spel samma år för en chansning, då risken att fansen bränner ut sig på serien ökar exponentiellt. Att dessutom släppa dessa två spel på samma dag är snudd på galenskap, men räknas säkert som en helgardering eftersom Ubisoft inte kunde förutspå hur stor användarbasen för de nya konsolerna skulle vara denna höst.

Assassin’s Creed: Rogue är alltså utvecklat för PlayStation 3 och baseras på flera av de inslag som finns med i förra årets fantastiska Assassin’s Creed IV: Black Flag. Med andra ord är det dags att bege sig ut på havet igen, vilket är något jag gör med glädje. Fartygsstriderna är fortfarande ett väldigt underhållande spelelement och jag tröttnar i princip aldrig på att svepa runt på öppna havet och höra dundrande kanoner.

Berättelsen följer Shay Patrick Cormac som är en ung, ambitiös medlem i assassinernas brödraskap. Han har en ljus framtid framför sig i kampen mot tempelriddarna, men efter en resa till Lissabon ändras hela hans liv. Tempelriddarna har kommit över ett hemligt manuskript som tillhör brödraskapet och denna bok leder till de mystiska artefakter som de båda sidorna har kämpat om sedan börjar av spelserien.

Efter en katastrofal händelse i Lissabon börjar Shay tvivla på brödraskapet och hans mentorer och beslutar sig för att stjäla manuskriptet som potentiellt kan betyda jordens undergång. Detta svek tas dock inte emot så positivt av dina tidigare allierade och du lyckas med nöd och näppe fly med livet i behåll. Inte helt oväntat träder tempelriddarna in och erbjuder en hjälpande hand till en bitter och besviken Shay.

AC_Rogue_-_Screenshot_08[1]

Här är det tydligt att Assassin’s Creed: Rogue är inspirerat av Defender of the Crown.

Om du är bekant med Assassin’s Creed III och Black Flag kommer du att känna igen dig väldigt fort i spelet. Rogue återanvänder mycket från tidigare spel, med allt från uppdragsstruktur till grafik och miljöer. Det finns tillräckligt mycket nytt för att det ska kännas relativt fräscht, men det är tydligt att Assassin’s Creed: Unity (7/10) har lagt beslag på majoriteten av utvecklingsresurserna.

Det som kändes som det tydligaste steget bakåt efter att ha spelat igenom Unity innan Rogue är att styrningen känns ganska kantig. Det är inget jag egentligen har stört mig på i tidigare spel, men efter att ha ett bättre klättersystem att jämföra med känns det helt klart daterat. Förstås är även det grafiska en hel del snäpp bakom Unity, men för att vara ett PS3-spel ser det faktiskt riktigt bra ut emellanåt.

Berättelsen i Assassin’s Creed Rogue är faktiskt en av de mer intressanta i spelserien, även om den inte alltid har samma skärpa. Detta är i princip det första spelet som ifrågasätter båda sidornas synvinklar och sätter Shay i en sorts gråzon när han ställs mot sina vänner från förr. Det som gör att historien faller då och då är det faktum att Shay pendlar mellan att vara en intressant karaktär och lite plågad själ, och en stereotypisk karikatyr av en irländare. När jag hör repliken ”I make my own luck” för femhundrade gången landar handflatan hårt på mitt ansikte.

ac-rogue[1]

När Shay inte är ute på havet och härjar passar han på att umgås lite med Benjamin Franklin.

Spelet är betydligt kortare än vad andra delar i serien brukar vara, och detta är på gott och ont. Det positiva är att du aldrig riktigt hinner med att drunkna i alla sidoaktiviteter som Ubisoft älskar att kasta i spelarens väg, men berättandet blir lidande ibland. Hastiga svängar och hopp i tiden gör att det känns som att det fattas delar i berättelsen. Detta förklaras med att Shays minnen är angripna av ett virus och är därför fragmenterade. Försöka duger ju.

Det är svårt att säga vilket som är det bästa Assassin’s Creed-spelet denna höst. Å ena sidan är Unity en magnifik grafisk upplevelse med bättre styrning, å andra sidan erbjuder Rogue de härliga fartygssekvenserna och en intressant variation på synen gällande tempelriddarna och assassinerna. Båda spelen är definitivt värda att skaffa om du är ett fan av serien, men om du har tagit steget till PlayStation 4 kan det vara värt att vänta PS4-portningen av Assassin’s Creed: Rogue som Ubisoft vägrar att prata om men som garanterat kommer att dyka upp nästa år.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.