Recension: Ary and the Secret of Seasons [PS4]

Aryelle, eller Ary som hon kallas av de flesta, är en ung, kaxig tjej som bor i en väldigt märklig värld. Valdi är på grund av en historisk händelse inte som alla andra världar. Istället för att ha olika klimatzoner baserat på en vetenskaplig basis så är världen uppdelad i fyra permanenta årstider med varsin årstidsväktare. Allt detta för att en maktgalen trollkarl härjade runt för ett bra tag sedan. 

Ary, vars pappa är Vinterns väktare, har vuxit upp i den vintriga delen av världen. När det börjar närma sig det årliga mötet mellan väktarna och Arys bror (som skulle ärva titeln) inte kommit hem så får hon för sig att ta över den titeln själv. Beväpnad med pappans magiska snökristall som kan styra årstiden en smula, ger hon sig ut i världen på äventyr.

Att ta sig till väktarnas palats i mitten av världen är såklart inte en dans på rosor då det finns gott om farliga fiender att slåss mot och människor som behöver hjälp. Ary är inte helt oförberedd dock, hon lånade såklart brorsans svärd för att kunna klara sig på resan. Sen visar sig vinterkristallen vara nyttig ibland, om det så är för att frammana isblock att klättra upp på eller för att lösa små pussel. 

Detta kommer dock till sin spets i de olika templen som Ary måste besöka efter att ha snackat lite med väktarrådet. Av dessa tokstollar får hon även låna med sig lite andra kristaller som hjälper på resans väg – att kunna påverka mer än is och snö behövs när det är dags att besöka de andra årstiderna.

Kristallerna formar nämligen små bubblor av den årstid de tillhör, vilket innebär att om hon behöver klättra uppför en vägg med vissna blommor, är det kanske en bra idé att frammana en vår-bubbla så att växterna blir gröna och går att klättra på igen. Skulle det vara för mycket vatten någonstans kan det enkelt frysas med en vinter-bubbla och så vidare. 

Till en början känns det rätt kul att klura på lösningar, pussla och plattforma sig runt i världen och dess tempel. Men spelets tempo är alldeles för långsamt, världskartan känns lite för stor och ofokuserad och delas av någon outgrundlig anledning in i vissa väldigt små zoner med fasansfulla laddningstider mellan dessa. Strider med små hemska fiender eller bossar lider lite av samma problem – inledningsvis lite roligt, men det finns inte tillräckligt med djup i stridssystemet och det hela blir rutinartat, långtråkigt knapptryckande väldigt snabbt. 

Detsamma gäller tyvärr för pussellösandet. När jag spenderat en kvart med att lösa samma typ av pussel i ett och samma tempel för att komma fram till dess innersta kammare så önskar jag att utvecklarna tänkt till lite mer och kanske skippat vissa väldigt onödiga moment. 

Inspirationen till Ary and the Secret of Seasons känns väldigt tydlig; det vill väldigt gärna vara ett Legend of Zelda-liknande spel i upplägg och stämning. Till viss del lyckas det – i början av spelet öses det på med stora slevar av charm och humor, men någonstans verkar grytan bli tom och istället för välsmakande soppa, sitter jag där med en halvtrasig sked och försöker sleva i mig luft.

Istället för att vara en helt okej Zelda-kopia så slutar det med ett halvdant försök att emulera en lyckad formel, men utan att helt ha koll på varför seriens snudd på perfekta avvägning mellan pussel, utforskande och strid fungerar så bra.