Recension: A Space for the Unbound [PS5]

Atma och Raya är två ungdomar som går i samma klass i en liten by någonstans i Indonesien. Skoldagarna är rätt tråkiga, och Atma har en tendens att somna under lektionerna. Just den här dagen har klassen fått i uppgift att fylla i ett tråkigt formulär om sina framtida tankar på utbildning, eftersom terminen snart är slut. Raya föreslår att de ska skriva något roligare och de spånar därför fram en lista med roliga saker att göra, som exempelvis klappa världens fluffigaste katt, gå på bio, äta en gigantisk chokladtårta och se på fyrverkerier. De bestämmer sig för att börja beta av den listan istället för att tillbringa dagen i skolbänken.

Vad som börjar som en rätt idyllisk skolk-dag med ett biobesök istället för lektioner urartar dock snabbt. Efter att filmen slutar vill Raya visa Atma en hemlighet, och drar med honom genom tid och rum till en plats befolkad helt av katter. När de så småningom kommer tillbaks till verkligheten har Raya segat ihop av utmattning.

Det visar sig snart att Raya verkar ha någon form av övernaturliga krafter, och kan manipulera verkligheten på diverse sätt. Det som hände utanför biografen verkar ha varit en utomstående kraft som vill bryta sig in i vår verklighet och förstöra den, och Raya använde lite för mycket av sina krafter för att försöka motstå detta, och det tröttade ut henner ordentligt. Atma får snabbt i uppdrag att ta hand om henne, och det första stora testet blir att skaffa fram en gigantisk chokladtårta. Det visar sig dock vara lättare sagt än gjort, då det lokala konditoriet har slut på råvaror och deras konditor har sagt upp sig i vredesmod. 

Atma har än en gång somnat i skolbänken och väcks av Raya långt efter att lektionen tagit slut.

Så börjar Atmas äventyr för att dels ta hand om Raya, samt att försöka klura ut vad det är för mystiska krafter hon har. Och hur hänger de ihop med de dagdrömmar Atma själv har om en sagoberättande ung flicka? Atma behöver klura lite för att reda ut vad som händer, och måste dessutom hjälpa en del av byborna med lite småsysslor för att kunna få den hjälp han, och Raya, behöver. Att få tag på den berömda chokladtårtan är en rätt lång, mångfacetterad historia där ett antal personer behöver blandas in. 

Atma har dessutom fått tag på en märklig bok (en bok han också dagdrömt om) som låter honom dyka in i människors huvuden för att försöka hjälpa dessa med diverse hinder. Det kommer till väldigt praktiskt bruk när han bland annat behöver övertyga en motsträvig konditor om att dennes framtid faktiskt är inom bakverk, och inte indisk mat. 

För att kunna ta sig runt obehindrat i staden måste Atma lära sig att slåss. Vemär en bättre lärare än stadens fightingspels-proffs?

Till stor del går A Space for the Unbound ut på att gå runt i en liten stad, prata med människor, klappa på katter och lösa små pussel. Dock sprinklas det in lite timingbaserade stridssekvenser och andra små minispel (bland annat ett par väldigt charmiga rättegångar i bästa Phoenix Wright-stil) för att bryta mönstret ibland. Spelet tar också en rejäl vändning en bit in – från att ha varit oerhört charmigt, sockersött och hoppfullt så vänds det betydligt mer inåt och blir bra mycket mörkare. 

Det visar sig att allt kanske inte är som det verkar. Hänger Atmas dagdrömmar ihop med vad som håller på att ske med staden och dess invånare? Har Rayas krafter något med det hela att göra? Varför kan vissa katter prata? Och hur i helskotta kan en bok, som till synes manifesterat sig från hans drömmar, låta Atma dyka in i människors huvuden och upptäcka deras innersta hemligheter?

Den grafiska stilen är relativt enkel, men oerhört charmig och full av liv (och katter).

Att vandra runt i den lilla världen Mojiken skapat och lära känna dess innevånare, samtidigt som jag måste försöka reda ut mysterierna som presenterats och pussla ihop vad som egentligen händer blir aldrig ointressant. Från att hjälpa katter bygga hem, hantera rejäla bråkstakar och mobbare till att hjälpa diverse stadsbor så finns det en del för Atma att ta hand om. Men det allra viktigaste är naturligtvis att hjälpa Raya. Eller kanske att hjälpa världen?

Från det att jag startade upp A Space for the Unbound till dess att eftertexterna rullade kunde jag inte slita mig från teven. En söndagseftermiddag och kväll försvann helt i dess fantasifulla värld. Från att vara sockersött till en början till att skildra väldigt tunga ämnen så lyckas spelet balansera på en delikat linje, och gör det på ett oerhört respektfullt sätt. Det är sällan mental ohälsa skildras bra i spel, så Mojiken och dess utvecklare förtjänar en enorm respekt för hur väl de belyser väldigt tunga och allvarliga ämnen.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.