Gran Turismo-serien har i många år varit en måttstock för racinggenren när det gäller detaljrikedom, realism och simulering av bilsporten. Utvecklingsteamet Polyphony Digital har gjort sig kända för att inte tumma på kvalitet på några fronter, utan låter istället utvecklingen ta den tid som krävs för att allting ska fungera enligt teamets vision. Och tid mellan spelen brukar det verkligen ta.
Det föregående spelet i serien, Gran Turismo Sport, var ett lite mer onlineinriktat spel, och kändes tydligt som ett sidospår trots att själva spelupplevelsen var bra. Jag saknade de gamla goda soloinriktade utmaningarna som jag har lagt så otroligt många timmar på genom åren. Nu när Gran Turismo 7 är här, är det tydligt att målet är att återvända lite mer till de så populära rötterna.
Yoko Taro, Kimihiko Fujisaka och Keiichi Okabe vill ta oss med ut på äventyr än en gång i den kortbaserade spelformen vars grund lades med Voice of Cards: The Isle Dragon Roars (7/10). Det nya äventyret är dock inte en renodlad uppföljare, eftersom ingenting direkt anspelar på det första spelet mer än själva upplägget, utan här berättas en helt ny saga och med helt nya karaktärer.
Det hela börjar i en en liten grotta, där en ung pojke har restaurerat en båt ett bra tag. Han har länge längtat efter att ge sig ut på havet och upptäcka världen, se vad mer som finns ute i den övärlden han bor i. Helt ensam i grottan är han dock inte, han påträffade en ung flicka sovande på en strand och hon har hjälpt honom bygga ihop båten. Hans enträgna försök att få henne att besöka den närliggande byn har mötts med en stark ovilja från henne, något han funderat mycket över, men inte får något direkt svar på då hon tappat förmågan att tala.
Om någon skulle be mig beskriva min kärlek till Techlands zombie-äventyr på konsol så här långt, skulle det nog inte bestå av annat än ren, pur hänförelse. Allt började med klassikern Dead Island och fortsatte med Dead Island: Riptide, vilka har fått en välförtjänt återuppståndelse i Dead Island Definitive Collection (8/10).
Sen fortsatte upplevelsen i Dying Light, vilket jag vid sidan av Burnout Paradise Remastered (10/10), klassar som något av de bästa spelen jag någonsin spelat. Den där känslan av hastighet, frihet i rörelse kombinerat med blodsprutande zombie-kamper är på något sätt oslagbar. Och nu har uppföljaren kommit: Dying Light 2: Stay Human. Som jag har längtat!
Mycket är på gång både i spelens värld och den verkliga världen just nu. Stortiteln Elden Ring är i antågande med tillsynes glödande starka recensioner så här långt, men på nyheterna kommer krisen i Ukraina troligtvis vara det som får tv och radio att gå varma.
Många kommer kanske att drabbas av oro, stress och funderingar på grund av det sistnämnda, så kanske kan vi finna lite trygghet i spelens värld för en stund. På redaktionen fortsätter arbetet, och här är några av våra spelplaner för helgen.
Johan trampar gasen i botten
Större vinge och fler dekaler gör tveklöst bilen snabbare
Jag har tillbringat större delen av veckan med den efterlängtade racingsimulatorn Gran Turismo 7, ett spel som jag har sett fram emot väldigt länge nu. När Sony visade upp spelet på en State of Play för några veckor sedan gav det oerhört mycket mersmak, och jag har nu kört otaliga kilometer för att kunna summera mina intryck från spelet. Du kommer att kunna läsa mer om detta under nästa vecka.
Fredrik spelar sina kort rätt
De svåra valen…
Jag har jonglerat ett par spel på sistone – dels tyngre, tuffare raidande i Final Fantasy XIV – Endwalker, men även lite mer lättsamma spel som Voice of Cards: The Forsaken Maiden. Denna kortbaserade uppföljare till Voice of Cards: The Isle Dragon Roars är uppbyggd på samma sätt, fast med en ny handling och nya karaktärer. Jag har även smugit runt i ett postapokalyptisk Ryssland i 35mm, det senaste spelet från Sergey Noskov (7th Sector, In the rays of Light) , en lågmäld, stämningsfull promenadsimulator med lite actioninslag. Recensioner av båda kommer inom kort.
Jesper utforskar en dödlig värld
En värld fylld av slitna ruiner och elaka monster. Kan det bli bättre?
Jag har fått äran att recensera Elden Ring och det finns inga andra spel för mig just nu. Andra åtaganden i helgen känns som störningsmoment, och det blir fullt fokus på just detta enda spel. Jag spelade ju nätverkstestet i höstas och hade en bild av hur det skulle se ut och trots detta känner jag det där underbara pirret som uppstår när man bara går och längtar efter nästa spelsession.
”Ny månad, nya spel” brukar man säga. Nja, kanske inte, men det betyder inte att vi inte kan njuta av ett gäng gratisspel å Playstation Plus vägnar nu när mars närmar sig med stormsteg. Som en liten bonus den här månaden får vi tillgång till fyra spel istället för de sedvanliga tre, och tre av dessa fokuserar framförallt på möjligheten att spela flera spelare.
Precis som vanligt är det en blandad kompott vi har framför oss, och den består av följande titlar.
Vintern går mot sitt slut och mars brukar anses vara den första vårmånaden. Februari bjöd på en otroligt stark spelmånad och mars ser ut att bli nästan lika vass. Jag fick jobba hårt med att välja ut bara tre spel och hade kunnat lyfta fram tio spännande spel. Ibland undrar jag om man inte skulle ta efter artisten E-Type som tog ett sabbatsår ”för att spela PlayStation” i slutet av förra årtusendet.
Historiskt sett brukar jag ofta lyfta fram rollspel, men den här månaden representeras tre olika genrer i form av ett plattformsspel, ett bilspel och en interaktiv dikt.
Dynasty Warriors 9 försökte sig på flera stora förändringar när det lanserades för ett par år sedan. Den största förändringen i den beprövade musou-formeln var att introducera en öppen spelvärld, något som med facit i hand visade sig fungera mindre än optimalt för serien. I kombination med rejäla tekniska problem var och förblir Dynasty Warriors 9 en besvikelse på nästintill alla plan.
Därför har jag väntat på Dynasty Warriors 9 Empires i hopp om att utvecklarna skulle kunna få rätsida på det hela och erbjuda en titel som drar nytta av en öppen spelvärld istället för att förhindras av den. Efter många timmar kan jag konstatera att det nya Empires-spelet helt klart är bättre än föregångaren, men samtidigt att skadan från Dynasty Warriors 9 trots allt är för stor för att kunna räddas av denna pseudo-uppföljare, trots ett steg tillbaka. Men mer om det lite senare.
Februari har verkligen levererat på många fronter hittills med ett flertal toppspel. Vi har dessutom haft en hektisk vecka på redaktionen med en handfull recensioner av dessa spel, som exempelvis Horizon Forbidden West (8/10) och OlliOlli World (8/10). Om du är intresserad av något mer lågmält kanske guldklimpen The Longest Road on Earth (10/10) kan vara något för dig.
Det är dock inte slut på spelsläppen denna månad, och vi har fler projekt igång i redaktionen inför denna helg. Innan du får dela med dig av dina planer får du ett axplock av vad som sker hos oss!
När man tänker på skateboardspel kanske det är titlar såsom Tony Hawk’s Pro Skater, Skate, eller kanske till och med det gamla spelet Skate or Die som först ploppar upp i hjärnan. Lätt hänt, men man begår snudd på ett misstag om man inte även inkluderar den lilla stilrena och blygsamt designade OlliOlli-serien i dessa tankar. Med OlliOlli World har utvecklarna inte bara tagit ett steg ut i det tredimensionella, utan även vispat ihop en handling till detta lilla skateboardspel.
En ung man med minnesförlust upptäcker övernaturliga krafter som han måste använda för att utföra hjältedåd och rädda livet på oskyldiga offer. Ja, premissen i det japanska rollspelet Monark känns kanske bekant och det är inte den enda komponenten som känns igen.
Förutom den ovan nämnda klyschan, är min första tanke när spelet börjar hur mycket det inspirerats av Persona-serien. Det finns en värld på andra sidan där utvalda personer använder sina Egon för att få magiska krafter och kan frammana demoner som baseras på de klassiska kristna dödssynderna. Dessutom utspelas handlingen i skolmiljö, men där upphör likheterna.
