Recension: Monark [PS5, PS4]

En ung man med minnesförlust upptäcker övernaturliga krafter som han måste använda för att utföra hjältedåd och rädda livet på oskyldiga offer. Ja, premissen i det japanska rollspelet Monark känns kanske bekant och det är inte den enda komponenten som känns igen.

Förutom den ovan nämnda klyschan, är min första tanke när spelet börjar hur mycket det inspirerats av Persona-serien. Det finns en värld på andra sidan där utvalda personer använder sina Egon för att få magiska krafter och kan frammana demoner som baseras på de klassiska kristna dödssynderna. Dessutom utspelas handlingen i skolmiljö, men där upphör likheterna.

Skolan där protagonisten går har omvälvts av en magisk barriär och ganska snart inser du att dina krafter är de enda som kan påverka och rädda situationen. Självklart hittar du bundsförvanter med liknande krafter och livsåskådning som kan hjälpa dig.

Områdena du utforskar består av olika skolbyggnader där paktbärare drabbar eleverna. Det handlar exempelvis om paktbäraren av stolthet där eleverna hjärntvättas att följa honom eller paktbäraren av vrede där studenterna mördas av hämnd för mobbing. Dessa paktbärares kraft centreras i ideal som manifesterats och utsöndrar en dimma och det blir ditt uppdrag att krossa idealen och stoppa deras framfart.

Bandesignen är både tråkig och onödigt komplex. Det är slingriga skolkorridorer med mängder av låsta dörrar eller rum som blockeras av skolbänkar och tvingar dig att sicksacka dig fram för att hitta ledtrådar och elever att prata med. Dessutom tvingas du springa igenom samma banor om och om igen, då du alltid hamnar i elevrådsrummet i den huvudbyggnaden efter varje avklarat delmoment där det finns både uppgraderingar och dialoger som dyker upp när dimman är borta.

Pusselmomenten som dyker upp under utforskningen är en frisk fläkt och bjuder på oväntat kluriga gåtor. Vid flera tillfällen tvingas jag tänka igenom vad eleverna sagt och gå tillbaka till texter i mobiltelefonens bibliotek för att se om det finns något som hjälper mig där. Dialogerna känns överlag ytliga och intetsägande och tyvärr gäller det även huvudpersonerna. Jag bygger aldrig upp någon kärlek eller koppling till dem då det läggs alldeles för lite krut på karaktärsutveckling eller att bygga ett djup och det känns för mig som att det är ett tappad boll som hade tillfört väldigt mycket till helhetskänslan.

På gott och ont så finns det inga slumpade strider utan det handlar alltid om att du initierar bataljerna antingen genom att interagera med föremål som för berättelsen framåt eller ringer speciella telefonnummer som portioneras ut i samband med att du utforskar nya områden eller hittar texter i omgivningarna som leder till strider i den alternativa världen.

Striderna är turordningsbaserade och taktiska där positionering är väldigt viktigt. Alla attacker och specialförmågor har en räckvidd och stridsfälten bjuder på hinder och objekt som exempelvis sårar eller helar dig. Varje sammandrabbning blir ganska lång och tar upp en ganska stor del av spelets huvudmoment. Eftersom det blir förhållandevis glest mellan striderna känner jag mig alltid i underläge och när det dyker upp bossar har de alltid förmågor som känns onödigt mäktiga. Det enda sättet jag kommit på för att gå upp i rang är att köra om någon av de bataljer jag hittat om och om igen. Med tanke på stridernas längd och att det alltid finns ett stort antal hantlangare att besegra innan jag når själva bossen så är det mer än en gång jag tagit en paus från spelet när jag dött mot en boss och tvingas börja om på nytt.

Överlag är Monark en helt ok upplevelse som inte utvecklar genren utan där utvecklaren har handplockat komponenter som använts tidigare och gjort dem till sina egna. Det finns element som drar i mig och gör att jag vill komma vidare samtidigt som irritationsmomenten får mig att dra öronen åt mig igen.