Asymmetriska skräckspel där spelare online försöker fly undan blodtörstiga mördare har blivit en populär genre det senaste årtiondet med exempelvis Dead by Daylight och Friday the 13th: The Game som några av de mest populära titlarna i kategorin. Gun Interactive lanserade det sistnämnda 2017 och nu samarbetar de med utvecklarna Sumo Nottingham med ett annat filmlicenserat skräckspel.

The Texas Chain Saw Massacre är baserat på skräckfilmen Motorsågsmassakern från 1974, regisserad av Tobe Hooper. Den farliga kannibalfamiljen med ökände, motorsågssvingande Leatherface chockade världen för nästan ett halvsekel sedan, och gör nu comeback med fler massakrer i sikte.

Några månader efter att jag tillsammans med två vänner fått möjligheten att spela igenom Remnant: From the Ashes (8/10) har jag nu tagit mig an uppföljaren, det blygsamt döpta Remnant 2. Likt dess föregångare bjuds jag på en tredjepersonsskjutare med inslag av souls-genren, men även med andra inslag såsom en dynamisk berättelse och pussel som utmanar på nytt genom flera genomspelningar. De onda rötterna växer sig fortfarande starka i ”Remnants” postapokalyptiska värld, och det ligger på mina axlar att klippa ner dem.

Precis som i dess storasyskon utspelar sig Remnant 2 i en ansträngd värld som utgör en del av ett större universum, sammankopplade genom stora röda kristaller. De människor som fortfarande är i livet kämpar för sin överlevnad, hopkurade i små samhällsliknande läger bland storstädernas ruiner. Hotet, de så kallade ”rötterna”, sprids mellan världarna med muterade varelser, sjukdom och misär i släptåg. Som av en slump dyker min karaktär, en vandrare, upp och hamnar mitt i en mystisk incident. Två av lägrets ledande individer försvinner, och med en drös av möjliga världar framför mig är det bara att ta ansvaret och börja leta, antingen på egen hand eller tillsammans med upp till två andra spelare.

Regn och ruskväder brukar vara en spelintresserad människas goda vän eftersom man då kan sitta inomhus och spela med extra gott samvete. Det faktumet har ställts på sin spets de senaste dagarna när ovädret Hans har öst ner regn över stora delar av Sverige sedan början av veckan.

Som tur är sägs vädret lugna sig lagom till helgen, så förhoppningsvis kan vi njuta av några långa spelsessioner utan att behöva oroa oss för om huset flyter iväg. Är du osäker på vad du vill spela kommer här lite tips från redaktionen.

Äventyrsspel med stora vida världar får nästan alltid det att klia i fingrarna hos mig. Det är någonting med de där stora vidderna, känslan av att se en plats i fjärran och veta att du förr eller senare kommer att besöka den. I Atlas Fallen har människornas värld fallit i onåd hos gudarna och en ständigt närvarande öken tar över allt mer av deras verklighet. Men det finns hopp då en namnlös slav en dag finner en mäktig artefakt. Det visar sig vara guden Nyaals handske, och med den blir jag snabbt en mäktig spelpjäs i striden mot ondskan.

Atlas Fallen utspelar sig huvudsakligen i en gigantisk öken, och likt jag beskriver i stycket ovan väcks utforskarlusten direkt när jag spejar ut över de torra vidderna. Miljöerna är magnifika och utvecklarna har verkligen lyckats med att designa en spelvärld som både ser spännande ut och samtidigt bjuder in till utforskning på ett effektivt sätt. De har dessutom tagit det smarta beslutet att direkt ge mig tillgång till ett snabbt sätt att ta mig fram över vidderna med. Min namnlösa karaktär kan med handskens kraft nämligen manipulera ökensanden till viss grad, så det dröjer inte många minuter innan jag glider fram på sanddynerna likt en skridskoåkare på is. Känslan är befriande och bidrar starkt till nöjet av utforskandet.

Jag har tydligen spelat det första spelet i den här unga serien, men faktum är att jag inte minns mycket av Oceanhorn: Monsters of Uncharted Seas. Eller rättare sagt minns jag inget alls, vilket förmodligen beror på samma känsla som jag får under introduktionen av uppföljaren.

Det är oerhört svårt att skapa ett The Legend of Zelda-liknande äventyr och inte snubbla över storheten som Nintendos senare titlar i serien. Antingen behöver utvecklaren ta ett stort steg åt sidan och göra något unikt som till exempel Darksiders, eller försöka skapa en trogen homage till de ursprungliga verken.