Recension: The Alters [PS5]

Ända sen barnsben får vi människor veta att vi är unika individer. Våra liv, tankar och beslut är våra egna, och livet förändras allt eftersom det formas av våra upplevelser. Många är vi nog som någon gång har stannat upp och funderat över våra livsval, och om saker hade kunnat vara annorlunda.

För astronauten Jan Dolski blir dessa funderingar plötsligt på allvar då han efter att ha landat på en öde planet blir varse om att hans kollegor har dött. Ensam och med brist på resurser ställs han inför ett vägskäl; att dö eller att ta till okonventionella metoder för att säkra sin överlevnad. I 11 Bit Studios nya spel, The Alters, är tunga beslut vardagsmat, och snart ställs både jag och Jan inför val som kommer att få långtgående konsekvenser.   

Efter att ha tagit sig till den mobila anläggningen som utgör expeditionens bas får Jan kännedom om ännu en skrämmande nyhet. Som om det inte vore nog med att hans kollegor dog under nedstigningen är en brännande sol på väg upp, och han riskerar att få det hett om öronen om han inte lyckas flytta på basen. Vid det här laget har jag tagit kontrollen, och med hjälp av tydliga instruktioner börjar jag samla in resurser och reparera basen för att få den i rullning innan den annalkande faran blir en verklighet. Jan må vara själv, men med hjälp av massor av automatiserad teknik kan jag scanna av miljöerna, bygga upp små borrstationer och koppla ihop dem med basen för smidig hantering. Alla resurser jag samlar in redovisas tydligt, och jag kan dessutom se kostnader och uppdrag i loggen, även när jag är ute i fält.

Inom kort springer jag på det som kommer att bli expeditionens röda tråd, det mystiska ämnet Rapidium vars egenskaper påverkar sin omgivning på sätt som Jan knappt kan greppa. Möjligheterna är oändliga, och via en mystisk individ får jag över ett sprakigt videosamtal veta att nyttjandet av rapidium är nyckeln till min överlevnad. Jan har inte mycket till val, och trots sin tveksamhet tar han det svåra beslutet att göra fler av sig själv, något som är möjligt tack vare rapidium, DNA och en databas innehållandes Jans minnen. Låter det invecklat kan jag överraska med att det bara är början på vad som komma skall.

Det visuella upplägget för experimentet är förvisso enkelt och tydligt designat, men det utgör nyckeln till vad som kommer att bli ett avancerat nätverk av personligheter och arbetare. Jag börjar med att öppna upp databasen där Jans liv tydligt visualiseras som en kedja av händelser, och genom att kika på varje länk kan jag med tillhörande text få veta vad just den versionen av Jan hade blivit om han hade gjort andra livsval i en alternativ verklighet.

Till en början behöver jag exempelvis någon som kan hjälpa mig att reparera moduler i den nedgångna basen, det vill säga, någon som är snäppet vassare på teknik än ”original-Jan”. Enter ”Tekniker-Jan”, en version av Jan som tidigt i livet bad sin far dra åt fanders, vilket i det långa loppet ledde honom till en utbildning inom fastighetsdrift. Snart är jag i behov av en forskare, och mycket riktigt fanns det en potentiell verklighet där Jan hade kunnat bli just en sådan. Vips, så har jag en forskare.

Allt eftersom handlingen och spelomgången rör sig framåt uppstår ytterligare behov, och nya versioner av Jan ansluter till besättningen. Varje individ har olika egenskaper och bonusar som gör dem olika bra på att utföra vissa uppgifter, men det sträcker sig djupare än så. Alla har en hälsa och personlighet som även de måste tas hänsyn till. Nyheten att man har blivit ”skapad” är förstås knepig att ta in, och jag lägger långa stunder på att samtala med mina kollegor, medla mellan dem när de är oense och se till att de har det bra. Många gånger krockar behov, och risken finns att saker urartar på allvar om jag inte spelar min kort rätt. Det hela är djupt involverande, och tunga samtalsämnen varvas med moment av glädje och lättnad. Allt i en enda kompott, snyggt inramat av ett träffsäkert manus och duktiga röstskådespelare.

Världen som The Alters utspelar sig i är karg, men vacker och spännande att utforska. Rymddräkten Jan bär låter mig utföra vissa handlingar, men ibland krävs det specialutrustning som jag då blir tvungen att skapa i basen. Detta kan vara allt från borrutrustning och gruvlasrar, till batterier och änterhakar, men då allt kostar resurser att skapa gäller det att planera i den mån man kan. Då och då kan det inträffa naturfenomen som påfrestar såväl bas som utrustning och personal, situationer som kan bli svettiga om jag inte har förberett mig. Lyckas jag inte hålla basen i trim riskerar den att blir helt obrukbar, och resan tar slut.

Resursplaneringen i spelet känns välbalanserad och underhåller utan att bli allt för djupgående. Det finns gott om resurser, och fokus ligger huvudsakligen på att planera och prioritera tid och arbetskraft. Det finns många arbetsuppgifter att utföra och såväl arbetsbörda som möjligheter ökar varje gång jag skapar en ny Jan eller en ny modul i vår bas. Modulbyggandet är ett av spelets mindre uppgifter, men ganska underhållande då jag själv får pussla ihop hur basen ska hänga ihop. Nya moduler kommer med spännande funktioner, men de bidrar även till att driftkostnaden ökar vilket integrerar inslaget i spelets helhet.

I slutändan är The Alters ett spel som verkligen fångar min uppmärksamhet, och det på flera sätt. Det sociala spelet mellan Jan, hans olika versioner, deras halvskumma uppdragsgivare och alla andra aktörer ger handlingen tyngd, och nog vävs det ihop effektivt med spelets övriga inslag. Det hela blir en sorts science fiction-laddad realityshow där man ständigt lever på gränsen, och det är svårt att inte bli berörd.