Recension: Stray Gods: The Roleplaying Musical [PS4, PS5]

Efter att ha tillbringat fyra timmar i ett high school-gym och sett musiker efter musiker framföra sina “talanger” är Grace rätt så trött. Bandet hon är med i saknade lite inspiration och utlyste en audition för att se om någon av de som ställde upp skulle kunna skjuta till lite ny energi. Talangerna som kom var inte särskilt överväldigande. Hälften av bandet somnade och Grace är inte långt ifrån att göra detsamma. Frankie, hennes bästa vän, och de andra låter Grace ta hand om det sista, när någon släntrar in lite sent och fullständigt knockar strumporna av Grace. Dessvärre ville inte tjejen, Calliope, gå med i bandet, men kunde inte motstå frestelsen när hon hörde Grace sitta vid scenen och sjunga.

Lite senare på kvällen knackar det på Grace dörr och utanför står Calliope, skadad och i riktigt dåligt skick. Vad hon ville förblir oklart, då hon snart avlider av sina skador, och här tar Grace liv en ordentlig vändning. Någon form av mystisk kraft övergår i hennes ägo och för att få reda på vad det är kommer Grace dras in i en väv av väldigt komplexa och urtida intriger.

Lagom till att Grace försöker samla sig och ringa efter hjälp kliver ytterligare en person in genom dörren. Kanske inte nödvändigtvis Grace dörr, men en dörr. Personen presenterar sig som Hermes, försöker svara på lite frågor Grace har, men propsar på att hon måste följa med omedelbart för att träffa lite andra viktiga individer.

Så inleds Stray Gods: The Roleplaying Musical och Grace långa resa för att ta reda på vad som hänt henne. Det visar sig ganska snabbt att den mystiska essensen som övergick till Grace var det som gjorde Calliope till en gud, och dessutom en musa. De andra gudarna som Hermes hämtat henne till är naturligtvis misstänksamma, och antar att det är Grace som tagit livet av Calliope för att få hennes krafter. Hon får ett par dagar på sig att reda ut vad det är som har hänt och bevisa sin oskuld, annars kommer hon avrättas. 

Att antika gudar lever och frodas i modern tid är inte ett nytt grepp – Neil Gaiman skrev en bok om det som nyligen blev tv-serie (American Gods), men just American Gods känns kanske inte som den främsta inspirationskällan, utan då ligger nog serienovellerna i Fables-universumet (som också blivit spel) betydligt närmare.

Stray Gods: The Roleplaying Musical är precis vad det låter som – ett rollspel, dock mestadels textbaserat i stil med många visuella romaner, med musikinslag. Många blev nog rejält nyfikna när det först visades upp och det visade sig att David Gaider (som tidigare skrivit handlingen i många Dragon Age-spel) och Austin Wintory (kompositören bakom bland annat Flow, Journey, Abzû och The Pathless) var inblandade. Det och en väldigt stark rollbesättning antydde att det åtminstone skulle bli ett välskrivet verk med kompetent röstarbete och stark musik.

Lever så resultatet upp till förväntningarna? Som rollspel sett är det rätt så tunt – Grace har ett par osynliga attribut som kan användas i vissa av de många dialogval som är spelets huvudsakliga mekanik – eldighet, karisma och listighet. Nu kan det bero på att det var tidig recensionskod, men i min första genomspelning fick jag aldrig välja ett huvudsakligt attribut, i min andra fick jag göra det i det absolut sista kapitlet och i den tredje fick jag välja det väldigt tidigt i kapitel 1. Dessa kan låsa upp lite lustigare/mer effektiva val i vissa scener, men det går för det mesta att ta sig igenom de allra flesta situationer helskinnad oavsett vad man gör för val.

Dialogerna och karaktärerna är dock väldigt välskrivna, och deras dialog framförs av en gedigen samling från den absolut högsta nivån av skådespelare (från både film, spel och musikal). Vissa kanske borde ha hållit sig borta från att försöka sjunga dock. Musiken är även den medryckande, och gillar man lite nördigare musikaler som “Once more with Feeling”-avsnittet av Buffy, eller Dr. Horrible’s Sing-Along Blog så kommer det här passa perfekt.

Vad som i teorin låter som ett helt knäppt koncept – rollspel kombinerat med musikal – är faktiskt ett rätt knäppt koncept, men det fungerar för det mesta riktigt bra. Till viss del kan jag påverka riktningen sångerna tar, och det kan i sin tur påverka handlingen eller vissa karaktärers öden. Jag kunde dock önska att sångerna i sig kanske var av lite högre verkshöjd. Dock lever rollspelsbiten inte alls upp till vad det borde, och det hade kanske varit ärligare att döpa spelet till Stray Gods: The Visual Novel Musical, men det låter inte riktigt lika bombastiskt. 

Handlingen som berättas är dock riktigt bra och det är spännande att följa Grace öde och få insikt i hur de antika gudarna lever och frodas i nutid. Med den grafiska stilen och animationsstilen som används är det dessutom en fröjd för ögonen.