I början av 2025 hade det gått ungefär 10 år sedan vi senast hörde av serien Ninja Gaiden, en tidsrymd som blivit något av en lång och fruktlös ökenvandring för fansen. Med det i åtanke är det lätt att förstå glädjeruset som uppstod när det plötsligt utannonserades inte bara ett, utan tre nya spelsläpp, varav Ninja Gaiden 4 var det stora flaggskeppet. Man började med att släppa Ninja Gaiden 2 Black (7/10), men passade även på att presentera en titel som skulle komma att flörta med seriens ursprung. Det spelet heter Ninja Gaiden: Ragebound, och jag har gett mig i kast med detta retrodoftande äventyr.

Spelet öppnar upp med en stilren men förvånansvärt tyst startskärm. Efter ett knapptryck vaknar den till liv, illustrationen förändras och häftig musik pumpas ut ur högtalarna. Stämningen sätts direkt, och snart blir jag även presenterad för spelets premiss. Hayabusa-klanens ledare har gett sig av för en duell med en mystisk krigare, och då han inte kommer tillbaka reser seriens huvudkaraktär Ryu till USA i jakt på svar. Kvar lämnas Kenji, en ung ninja vars egenskaper nu kommer att sättas på prov. En skräckinjagande demonherre har nämligen fäst sitt öga på landet, och det dröjer inte länge innan demonerna väller in.

Augusti månad är här, och medan många fortfarande njuter av sin semester börjar andra så smått att återvända till sina arbetsplatser. De flesta kan nog få en släng av ”jobbångest” i slutet av semestern, men lyckligtvis finns det saker som kan mildra upplevelsen. Det är ju trots allt en ny månad vilket innebär nya förmånstitlar för de som sitter på en prenumeration av PlayStation Plus, och i vanlig ordning är det en intressant blandning som erbjuds.

Det första spelet i augusti-utbudet är inget mindre är Lies of P (9/10), soulslike-spelet som vår redaktionsmedlem Jesper nominerade som ett av sina favoritspel från 2023. I en alternativ tolkning av berättelsen om Pinocchio ställs du inför katastrof efter katastrof centrerade kring den fiktiva staden Krat. Inte nog med att en mystisk sjukdom sprider sig över staden, invånarna har dessutom fått ett upplopp på halsen. De mekaniska dockorna har tröttnat på sina herrar, och Pinocchio ställs snart inför en serie svåra beslut. I Lies of P utforskar du såväl fantastiskt designade miljöer som ett spännande utbud av vapen och egenskaper. Intensiva strider varvas med en djup och involverande berättelse som knappast lär lämna dig oberörd. För att läsa hela texten om Jespers upplevelse, tryck på länken ovan för att nå recensionen.

När jag tänker på PAC-MAN så tänker jag primärt på tvådimensionella labyrinter där jag äter pastiller, jagas av spöken och kan vända på steken om jag får en uppgradering som gör att jag kan äta spökena. Med den premissen blev jag väldigt nyfiken när Bandai Namco avtäckte Shadow Labyrinth, ett Metroidvania-spel som inspirerats av och omnämns som en andlig uppföljare till just PAC-MAN.

Du vaknar upp med minnesförlust i ett fängelse och kallas av en mystisk, gul, svävande robot för nummer 8. Du hittar ganska snart en mekanisk arm och ett svärd och äventyret kan ta sin början.

Killing Floor 3 är som titeln avslöjar Tripwire Interactives tredje alster i deras serie av populära förstapersonsskjutare. Tre spel in fortsätter det onda megaföretaget Horzine att pumpa ur sig massproducerade horder av mutanter som hotar att ta över världen, och det är upp till oss skjutglada spelare att göra något åt det. Lyckligtvis är organisationen Nightfall skurkarna hack i häl, och det är som deras specialsoldater vi tar oss an uppgiften.

Precis som med sina föregångare går det att uppleva Killing Floor 3 på egen hand, men med möjligheten att vara upp till sex spelare är det ett äventyr som gör sig väldigt lämpat att spela med andra. Det finns bara ett spelläge, men utvecklarna har bakat ihop en sorts följetong av sidouppdrag i matcherna för den som vill krydda med lite handling. Dessa uppdrag är lättsamma och handlar för det mesta om att ta sig till en serie specifika platser på varje karta, aktivera något objekt och överleva alla vågor av fiender (vilka utgör den huvudsakliga sysselsättningen annars).

”Det här är ett spel som handlar om döden”, klargörs det för mig direkt i en allvarlig och uttrycksfull beskrivning för att förbereda mig på att Luto kommer att bjuda på en berättelse med tyngd. Jag har spelat många skräckspel i mina dagar, men få av dem sätter den stämningsmässiga ribban så tydligt redan i startmenyn.

En solig öken breder ut sig i bakgrunden, och kontrasten till den nattsvarta beskrivningen är total när jag sakta börjar stappla fram genom det ödsliga landskapet. Det visar sig att ökenvandringen är en dröm, och den som upplevde den en man vid namn Samuel. Vi får inte veta så mycket mer om ”Sam” än att han är mitt i en flytt, lider av svårtydda drömmar och våndas över något som har hänt tidigare i hans liv. Jag börjar så smått att utforska hans hus när jag inser att det är något som inte är som det ska.