Recension: Ninja Gaiden 2 Black [PS5]

I ett konfettiregn strösslat med kaststjärnor utannonserades nyligen en hel drös med nyheter för den smått legendariska spelserien Ninja Gaiden. De stora dragplåstren må vara Ninja Gaiden 4 samt Ninja Gaiden: Ragebound (som båda släpps framåt hösten), men som en liten aptitretare valde studion även att helt sonika klämma ur sig Ninja Gaiden 2 Black, en nypolerad version av fan-favoriten från 2008. Serien som närmast har legat i dvala har därför fått ny energi, och det är en händelse jag gärna vill ta del av.

I Ninja Gaiden 2 Black får vi framförallt följa seriens sedvanliga huvudkaraktär, den erfarna och skickliga ninjan Ryu Hayabusa, men även ett urval av hans vänner och bekanta i deras kamp mot en kavalkad av onda ninjor och blodtörstiga demoner.

Spelets handling känns lite fragmenterad, då den presenteras i en något obalanserad kombination av videosegment och textstycken, men jag får snabbt spelets huvudantagonister utpekade för mig. Genshin, ledaren för den onda spindelklanen har nämligen slagit ihop sina påsar med Elizébet, en demon med mörka framtidsplaner. Tillsammans har de beslutat sig för att slå ut Ryus klan i syfte att stjäla en relik som dessa vaktar, en relik som i det långa loppet kan användas för att framkalla en ärkedemon och sätta världen i brand. Ryu, hack i häl på skurkarna reser land och rike runt för att återfå kontrollen över reliken, men det är ingen lätt uppgift.

I min kamp mot Genshin får jag möjligheten att lära mig använda Ryus utrustning och olika färdigheter. Det finns gott om vapen, men även en del magier som kan ställa till med stor oreda i fiendeleden om de används på rätt sätt. Till en början har jag bara Ryus tillhörande svärd och ett gäng kastknivar att roa mig med, men allt eftersom plockar jag på mig allt från metallklor, tvåhandssvärd, båge och andra mer eller mindre ninjarelaterade redskap. Samtliga vapen har olika attackmönster, vilket göra att jag upplever dem olika effektiva mot de varierande fiendetyper jag brottas med. Jag kan smidigt byta mellan de olika vapnen och magierna, men då det krävs en del resurser för att uppgradera dem behöver jag ändå prioritera vilka jag använder mest när det är dags att gå till smeden.

Det är inte helt lätt att styra Ryu och hans vänner, då de flexibla karaktärerna krockar med en ganska viljestark kamera, men efter ett tag sitter känslan ändå tillräckligt bra för att jag ska kunna besegra ninjor och demoner på ett adekvat sätt. Spelets strider bygger på ett enkelt men ganska smart upplägg där jag efter att ha fått in vissa specifika träffar på en motståndare kan utdela en omedelbar dödsstöt med ett simpelt knapptryck. Lyckas jag hugga av ett ben eller en arm på en motståndare öppnas möjligheten upp, men det gäller att ta vara på den då många fiender kan dela ut stora mängder skada genom en sista vågad manöver. Striderna är underhållande överlag, men efter ett tag kan jag känna att det blir lite väl mycket av samma vara, framförallt på grund av Ryus begränsade antal attackmönster.

Utöver blodiga bataljer innehåller spelet en hel del plattformshoppande och utforskande av omgivningen, och här skiner spelet till lite extra. Miljöerna är snygga och varierande utan att bli för plottriga, och min framfart underlättas av hjälpfunktioner som bland annat hjälper mig att anpassa hopp över utrymmen och språng längs väggar. Ett annat inslag jag uppskattar är hur man tar tillfällena i akt att klämma in fiender i alla möjliga typer av utrymmen och inte endast de mest uppenbara. Det gör att jag inte bara behöver ta hänsyn till mina motståndares rörelser, utan även mina egna om jag inte vill trilla över en kant eller liknande.

Sammanfattningsvis är Ninja Gaiden 2 Black ett stilrent spel som trots en del krämpor ändå lyckas leverera en strömlinjeformad upplevelse. Det är snyggt och actiontungt, förutsägbart men utmanande för den som vill bita i lite extra. För fans av originalet blir det troligtvis ett kärt återseende, för andra ett lite blygare smakprov av en serie vars stordåd förhoppningsvis gör sig påminda i höst.