Persona 5 (10/10) kan mycket väl vara världens bästa rollspel. Det erbjuder allt från spännande handling och livfulla karaktärer till underhållande spelmekanik samt bländande inramning och är så nära perfektion man kan komma. Detsamma gäller även musiken. Det är därför riktigt kul att Persona 5, precis som sin föregångare, nu får ett sidospår i form av ett musikspel där våra favoritkaraktärer får svänga sina lurviga till härliga remixer av de fantastiska låtarna vi minns från fantomtjuvarnas underbara äventyr.
Precis som i Persona 4: Dancing All Night (8/10) och de flesta andra musikspel gäller det att tajma rätt knapptryck i takt till musiken. Är du bekant med genren bjuds du med andra ord inte på några revolutionerande nyheter. Det gedigna berättelseläget från förra dansspelet har dock plockats bort för att själva dansandet ska hamna mer i fokus, vilket fungerar riktigt bra och gör att tempot håller en betydligt snabbare takt.
Fortsätt läsa Recension: Persona 5: Dancing in Starlight [PS4] »
PlayStation blev den första konsolen jag köpte för egna pengar och den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt gamer-hjärta. Därför var jag extra förväntansfull när Sony utannonserade en minikonsol med klassiker till PlayStation. På förhand spekulerades det vitt och brett om vilka spel som skulle komma med, och även om några riktiga klassiker är med, saknar jag många av mina favoriter.
När jag kopplar in enheten i min TV använder jag TV:ns USB-port för ström och minikonsolen vägrar starta. Jag börjar direkt tänka att jag har fått ett trasigt exemplar och tar fram manualen. Det visar sig att den spänning och ström jag får från TV:n inte räcker, utan jag måste ha en omvandlare från eluttag till USB som man får med mobiltelefonladdare. Jag förstår att det handlar om besparingar och logistik med olika regioners elstandarder, men tycker ändå att de hade kunnat lägga med en adapter.
Fortsätt läsa Recension: PlayStation Classic »
Novembers höstmörker tar nu slut och vi kliver in i decembers julstämning. Det är första advent nu på söndag, och min familj har redan ställt fram adventsljusstakarna vid fönstren.
När årets sista månad och jultider börjar, är det ett perfekt tillfälle att avsluta året med det där spelet som du inte hunnit spelat klart. Du kanske till och med har funderat på vilka som är de bästa spelen i år? Det finns gott om tid att tänka på detta, och under tiden berättar vi om våra spelplaner i helgen! Fortsätt läsa Vad spelar du i helgen? [Vecka 48 2018] »
Årets sista månad är runt hörnet och mellan alla lussebullar, julklappar och nyårsraketer ska det hinnas med lite spelande också. December månads spelsläpp är lite glesare än vanligt då många påbörjar julklappsköpen betydligt tidigare och flertalet utgivare försöker få ut spelen i god tid för att dra nytta av den extra försäljningen. Dock går det självklart att välja ut några guldkorn som skiner extra mycket på spelhyllan.
Under denna månad trängs dansspel i japansk skolmiljö med taktiska spel baserat på svenskt papper-och-pennarollspel och kortspel i Witchermiljö med svenskutvecklat actionäventyr i en öppen värld.
Fortsätt läsa Månadens höjdpunkter [December 2018] »
Årets sista månad är snart här, och för att höja PlayStation Plus till nya höjder, bjuder Sony denna gång på ett stort lass med underhållande och intressanta titlar. Bland annat får vi tillgång till skräckmästarna Frictional Games kusliga Soma (8/10) som Johan rekommenderade skräck- och science fiction-fanatiker att spela.
Som om inte det vore nog, bjuds vi även på det underhållande Onrush (8/10), den episka grafiska novellen Steins; Gate och den dystopiska passkontrollantsimulatorn Papers Please (9/10). Frågan som nu kvarstår är hur tusan vi ska hinna att plöja igenom detta nya tillskott till skämshögen.
Fortsätt läsa Månadens PlayStation Plus-spel [December 2018] »
För knappt 130 år sedan föddes Howard Philips Lovecraft i Provicence, Rhode Island. Han skrev under sin relativt korta livslängd (47 år) en rad dystra skräckhistorier med domedagstema som sedan har inspirerat diverse konstnärer till otaliga tolkningar av hans verk, alla mer eller mindre trogna originalmaterialet. Ofta blir det inte mer än ytliga kontaktpunkter med Lovecrafts mardrömspsykoser, till exempel att man sätter Chtulu i titeln och kryddar äventyret med dyster stämning, domedagskultister och oformliga tentakelmonster.
Men Auroch Digital har inte bara valt att russinplocka Lovecrafts kaka på monster. Det turbaserade strategi-elementet har de mer eller mindre snott rakt av från X-com. Upplägget med ockulta nazister är numera en egen sub-genre så där är det svårare att hitta exakt var de “inspirerats”, men Hellboy och Wolfenstein är två källor som ligger nära.
Fortsätt läsa Recension: Achtung! Chtulu Tactics [PS4] »
Jag kommer fortfarande ihåg den där krypande, ofrånkomliga känslan av hjälplöshet som jag upplevde första gången jag tittade på filmen ”Alien”. Efter att ha återupplevt filmen många gånger som vuxen, har jag identifierat skräcken lite tydligare; det som är läskigt är att den fientliga varelsen är ett rovdjur, att den anpassar sig snabbare än en människa och att dess beteende inte går att förutspå.
En liknande känsla möter mig i Endnight Games blandning av skräck- och överlevnadsspel, och det beror inte på att jag befinner mig på ett rymdskepp utan snarare att jag inte kan lita på titelns artificiella intelligens. Jag känner mig inte säker någonstans…
Fortsätt läsa Recension: The Forest [PS4] »
Jag inskaffade samlingen Castlevania: Requiem (9/10) eftersom de två inkluderande spelen tillhör de bästa i hela serien. Äntligen kunde jag spela Rondo of Blood på engelska och på PlayStation-plattformen, då jag tidigare endast testat den japanska utgåvan via Wiis Virtual Console. Dessutom fick jag möjligheten att spela om mästerverket Symphony of the Night för första gången på nästan tjugo år.
Jag började utforska det aggressivt utmanande spelet med Richter Belmont, och mina minnen av de elaka fienderna väcktes åter efter mitt möte med första banans boss. Men eftersom bandesignen är såpass välgjord och att de väl gömda hemligheterna lockade skattjägaren i mig, lät jag inte hindras av motgångarna, orsakade av hänsynslös död. Fortsätt läsa Jerrys platinautmaning: Castlevania: Requiem »
Under förra månaden tillbringade jag kopiösa mängder tid med det enorma Assassin’s Creed Odyssey. På gott och ont tillhandahölls ingen recensionskod, vilket dels gjorde att vi inte kunde leverera våra åsikter om spelet i recensionsform, men å andra sidan kunde jag uppleva spelet på egna villkor utan tidspress istället.
Och mina villkor visade sig ta upp närmare 80 timmar av mitt liv för att sedan leda mig till att återvända till originalspelen i serien.
Fortsätt läsa En återblick på Assassin’s Creed »
Jag har alltid gillat den legendariska berättelsen om familjen Belmont och deras roller som vampyrjägare. Kombinationen av arkadäventyr, klassisk skräckmytologi och ikoniska karaktärer har varit delar av den stabila infrastrukturen i Konamis spelserie Castlevania sedan 1986.
Nu har spelföretaget rest tillbaks i tiden och lanserat samlingen Castlevania: Requiem, där två av de mest mytomspunna titlarna sluts samman i full cirkel. Fortsätt läsa Recension: Castlevania: Requiem [PS4] »
