En återblick på Assassin’s Creed

Under förra månaden tillbringade jag kopiösa mängder tid med det enorma Assassin’s Creed Odyssey. På gott och ont tillhandahölls ingen recensionskod, vilket dels gjorde att vi inte kunde leverera våra åsikter om spelet i recensionsform, men å andra sidan kunde jag uppleva spelet på egna villkor utan tidspress istället.

Och mina villkor visade sig ta upp närmare 80 timmar av mitt liv för att sedan leda mig till att återvända till originalspelen i serien.

Den långa resan genom Odyssey började nämligen få mig att fundera på utvecklingen som serien har gått igenom sedan debutspelet 2007, och som ett brev på posten blev första spelet tillgängligt via Xbox-motsvarigheten till PlayStation Plus. Det blev med andra ord alldeles för lockande att återförenas med gamle Altaïr igen.

Första intrycket kanske färgades en aning av att spelet numera kan köras i 4K-upplösning, men designmässigt håller städerna fortfarande ganska hög kvalitet. De känns dock en aning sterila och tomma eftersom förra generationens hårdvara inte kunde hantera dagens nivåer av detaljrikedom, men bortsett från detta är det fortfarande intressanta miljöer att utforska.

Jag identifierade ganska omedelbart en sak som jag har saknat från de senaste två spelen, nämligen möjligheten att hoppa mellan hustak för att navigera sig runt i städerna. De stora öppna världarna i Assassin’s Creed Origins (9/10) och Odyssey är storslagna och fantastiska, men de har tappat lite av parkourkänslan från originalspelen.

Altaïr i Damaskus

Så här långt höll mina gamla nostalgiska känslor för Assassin’s Creed ypperligt, men sedan började uppdragen. Här såg jag ganska fort att innehållet bakom den fina ytan var ganska sparsamt och repetitivt, och jag hade i princip helt glömt bort att riktiga scriptade uppdrag inte dök upp förrän i uppföljaren. Med detta sagt anser jag ändå att stämningen i spelet lyckas hålla ihop allt ändå, även om det skulle må bra av lite större variation.

Detta ledde mig sedan vidare till en av seriens riktiga huvudpersoner, Ezio Auditori da Firenze, och nyversionerna av spelen i Assassin’s Creed: The Ezio Collection (8/10). Det har länge diskuterats huruvida Assassin’s Creed II eller Assassin’s Creed Brotherhood är det bästa spelet i serien, och jag har länge fallit i Brotherhood-lägret. Efter denna senaste genomspelning har jag dock börjat ifrågasätta om jag har haft fel alla dessa år.

Direkt när jag startade upp Assassin’s Creed II var det en så otroligt markant skillnad i tempo och styrning jämfört med föregångaren. Det var tydligt att designteamet förstod att det var bättre att ha förankringen i spelkänsla över realism när det gäller till exempel klättertempo. Produktionsvärdena sköt även i höjden i samband med detta spel, vilket syns både på miljödesign och att det faktiskt finns en berättelse och ett syfte knutet till uppdragen.

Spelmekanikerna som sedan introducerades i Brotherhood fångade mig på ett vis som de tidigare spelen inte riktigt hade gjort innan. Dels rekryteringen och hanteringen av egna assassiner, men även att investera i byggnader och butiker i staden lyckades intressera mig ännu en gång i denna genomspelning. Det är inte speciellt djupa mekaniker egentligen, men det skapar en form av koppling och interaktion med miljön omkring dig som är tillfredsställande. Däremot faller berättelsen lite framåt slutet, när allting plötsligt ska knytas ihop, och det förvandlas i princip till ett kollage av scener med flera månader mellan händelserna.

Gammel-Ezio besöker Istanbul och vågar inte ens titta på alla skyhöga minareter.

Assassin’s Creed Revelations har länge varit det svarta fåret i serien för mig, då det innehåller många mekaniker som inte alls var välkomna. Till exempel introducerades ett halvrisigt tornförsvarsminispel för att kunna hålla kontrollpunkter i staden, och en fördjupning i Desmonds bakgrundshistoria berättades via ett frustrerande plattformspusselspel i förstapersonsperspektiv.

Vad jag dock märkte under denna genomspelning är att det är en av de mer intressanta miljöerna som spelserien har skildrat, vilket då gör att det smärtar lite extra att helheten inte riktigt klaffar. Renoveringsmekaniken är fortfarande kvar, men denna gång bestraffas du vid varje investering med att du blir mer efterlyst av någon anledning.

Med alla dessa spel i färskt minne är det verkligen intressant hur de har utvecklats till att vara karaktärs- och berättelsedrivna jämfört med det relativt anonyma första spelet. Det är onekligen detta som har gjort serien så långlivad som den är.

Utvecklingen på ett längre perspektiv är också fascinerande, då huvudpersonen i respektive spel har gått från en smygande krigare i en hemlig organisation, till en renodlad superhjälte som till exempel Kassandra i Assassin’s Creed Odyssey. Förr var det huvudpersonernas förmåga att utnyttja höstackar som stötdämpning det mest övernaturliga i serien. Kassandra fnyser däremot åt alla fjantar som behöver något mjukt att landa på, och kan helt enkelt inte dö av fallskada.

Oförstörbara Kassandra håller koll på Grekland.

Missförstå mig dock inte, jag gillar vart serien har utvecklats, annars hade jag aldrig kunnat tillbringa dessa 80 timmar i antika Grekland. Jag uppskattar även att den ursprungliga science fiction-kopplingen mer eller mindre har ersatts av mytologi för att krydda tillvaron en aning. Händelserna utanför Animus har dock marginaliserats lite väl mycket under de senaste två spelen.

Den form som spelen har tagit de senaste åren ligger helt rätt i tiden, då de har lånat en hel del koncept från The Witcher-serien. Det är härligt att kunna få utveckla sin karaktär enligt de förmågor man själv vill ha, men jag har upptäckt att jag saknar det klassiska upplägget en aning. Bara en sådan sak som plattformsutmaningarna i kryptorna, vilka man kan finna i Ezio-trilogin, skulle vara ett välkommet element.

Under nästa år ska Ubisoft tydligen ta en paus i serien för att inte hamna i den årliga cykeln igen, och förhoppningsvis ger detta dem tiden de behöver för att även se tillbaka på vad som fungerade i de tidigare spelen. Kommer vi någonsin att se ett spel med det klassiska upplägget igen? Förmodligen inte, men serien har lyckats leverera på många fronter även i den nya skepnaden. Kanske är det dags att slutligen bege sig österut till Kina eller Japan nu? Snälla?