Simulatorgenren är en stor doldis i spelsammanhang. I grunden simulerar alla spel någonting, men förpassar oftast verkligheten rejält för att premiera spelglädje. En australiensisk och svensk utvecklare tror sig nu tillsammans ha hittat den perfekta balansen med sin nya flyttsimulator Moving Out.

För att bli flyttkille krävs först certifiering från F.A.R.T. (Furniture Arrangement & Relocation Technician). Tack och lov är ribban låg och du får en tillsvidareanställning hos företaget Smooth Moves efter en snabbgenomgång av kontrollerna.

Spelserien Disaster Report har länge funnits att uppleva för PlayStation-spelare i Japan. Konceptet som serien har kretsat kring, är överlevnad i katastrofsituationer. Den fjärde delen i denna serie skulle ha släppts till PlayStation 3 under 2011, men lades ned eftersom Japan drabbades av den kraftfulla jordbävning som kostade tiotusentals livet och där nästan en miljon byggnader kollapsade eller skadades.

När skaparen av spelen senare startade upp en egen studio och köpte rättigheterna till serien, såg han även till att återuppväcka denna titel som legat begravd sedan 2011.

Genren pusselspel används ganska generöst, och kan beskriva allt från äventyrsspel i första person med pusselinslag till avskalade tankenötter. Active Neurons tillhör definitivt den senare kategorin. Du ska aktivera neuroner genom att knuffa till en nervände med ett block, men problemet är att blocket du kontrollerar inte slutar glida förrän det slår i ett hinder.

Varje område av hjärnan består av tio nivåer och bjuder på en ny spelmekanik, som till exempel hinder som dödar dig, block som kan knuffas och glasblock som går sönder efter en träff.

Att beskriva handlingen i My Friend Pedro är lite som att trilla ner i kaninhålet till Underlandet, en plats där ordet ”konstigt” agerar röd tråd. Med ”konstigt” menar jag dock inget negativt i det här fallet, utan snarare något som väcker nyfikenhet och intresse.

Min karaktär vaknar upp i ett unket källarutrymme som snart visar sig vara en restaurangs matkällare. Utifrån hörs arga röster som kommer fram till att jag ska ”förberedas” för att hamna på någons tallrik. Det ser illa ut för min huvudkaraktär, men plötsligt har jag sällskap. Det är bananen Pedro som glatt erbjuder sig att hjälpa mig ur knipan. Konstigt var ordet.

Efter många år som enbart en dröm hos de inbitna fansen, och sedan vad som kändes som en halv evighet under utveckling, kan vi nu konstatera att det finns en nyversion av Final Fantasy VII. Det var det japanska rollspelet som på många vis var genombrottet för genren för den bredare massan i väst och som fortfarande, efter så många år har etsat sig fast som en av de viktigare spellanseringarna genom tiderna.

Kombinationen av de starka karaktärerna, den intressanta, och än i dag väldigt aktuella grundberättelsen, och för tiden banbrytande fokus på det filmiska berättandet höjde ribban på flera fronter i spelbranschen. Det går ju förstås att argumentera att de kantiga karaktärsmodellerna inte har åldrats speciellt väl, men så är det ju med alla 3D-baserade spel för några generationer sedan.