Mina första timmar med Indivisible

Nja, det handlade väl egentligen inte om några timmar, utan snarare ungefär en timme. Jag skrev för några dagar sedan om att prototypen till spelet släppts lös på PlayStation Store och nu har jag fått en bättre bild av vad det kommer att handla om.

Huvudpersonen heter Ajna och är en tjej som är välutbildad inom kampsport och verkar ha en förkärlek till stora yxor. Äventyret börjar då onda krigsherrar attackerar staden där Ajna bor, och hon upptäcker i detta ögonblick att hon kan framkalla andra medhjälpare i stridens hetta.

Själva spelet börjar dock utan dessa medhjälpare – istället får jag guida Ajna in i en tempelliknande struktur i jakten efter hennes husdjur. Ganska snart står jag inför min första strid som till en början ter sig ganska enkel; jag har ett fåtal attacker jag kan utföra innan jag måste vänta på att Ajna återhämtar sig.

Ganska snabbt får jag sällskap av en medkämpe som framträder i varje strid och nu behöver jag lära mig att kontrollera två karaktärer samtidigt i striden. Varje karaktär har sin attack kopplad till någon av knapparna kryss, fyrkant, triangel eller cirkel. I samband med knapptryckningarna kan jag även bestämma om hjälten ska attackera flera fiender, försöka förlama en fiende eller bara attackera med all kraft – detta gör jag genom att dra vänster styrspak uppåt, nedåt eller mot fienden.

Alla fyra på plats…nu kör vi – attackera!

Det dröjer inte länge innan spelet öppnar upp sig i komplexitet där jag lär mig mer och mer om spelmekaniken samtidigt som fler karaktärer läggs till attackknapparna. Indivisible, som från början kändes enkelt och gulligt, öppnar nu gapet och visar vad som väntar längre fram i äventyret. Jag försöker desperat kontra fiendeattacker genom att hålla ned respektive karaktärs knapp, samtidigt som jag planerar nästa drag för attack.

Det råder inga tvivel om att Lab Zero planerar en rejält utmanande uppgift för de spelare som njuter av att jonglera många bollar i luften samtidigt. När jag i efterhand sitter och funderar på vad den här prototypen har väckt för känslor i mig, kan jag inte annat än att jämföra mekaniken med ett rytmspel. Motståndet från fienderna en bit in i prototypen bjuder så stor mängd variation att jag, när jag går segrande ur striden, känner mig lite stolt.

Till slut lägger jag Indivisible ifrån mig och upptäcker att jag faktiskt använt nästan varenda knapp på min DualShock 4 i bosstriderna. Jag har gjort det i ett frenetiskt tempo för att parera, attackera och framkalla specialförmågor, allt omsätts i princip i varje strid om jag vill lyckas väl.

Yxan kan användas till att klättra men också hugga ned mindre monster effektivt

När det kommer till navigering och plattformande, eller utforskande, känns det mer tydligt att spelet ännu är under utveckling. Jag har emellanåt lite svårt att ta mig dit jag vill och Ajna svarar inte riktigt så väl på mina styrkommandon som jag önskar. Detta ser jag dock som växtvärk eller utvecklingspotential – spelet ska ju inte släppas än på ett bra tag.

Jag vill fortsätta att lovprisa Lab Zero eftersom de på sin Indiegogo-sida är fullständigt transparenta när det kommer till kostnader för projektet och vart pengarna ska gå till. Personligen tilltalas jag av denna typ av ekonomiskt stöd åt utvecklare och därför har jag bidragit till flertalet projekt med mina slantar. Dock har jag än så länge inte sett en öppenhet som denna någonsin – Lab Zero går verkligen in i detalj när de redovisar sina kostnader, vilken spelmotor de använder och hur de har planerat framtiden.

Indivisible är ett spel att hålla ögonen på. Dels bjuder det redan i sin nuvarande form på ett högt underhållningsvärde men också kan du njuta av en oerhörd transparens när det gäller utvecklingsprocessen och vad som faktiskt pågår i bakgrunden när ett spel skapas. Jag tänker definitivt lägga några slantar på det här projektet – inte bara för att jag är övertygad om att spelet kommer bli riktigt bra utan också för att jag erbjuds en unik inblick i en spelstudios vardag!