PSbloggens årslista 2017: Årets spel
Nu är det äntligen dags att avslöja de spel som vi tycker var allra bäst under 2017. Det har varit lite spridda skurar i de lägsta placeringarna, men ju närmare toppen vi kom, ju mer samspelta blev rösterna från alla i redaktionen.
Vad som är ganska unikt för detta år, är att det inte finns något souls-spel i listan vilket förmodligen beror på att From Software inte har släppt något nytt spel i år. Dock öppnar det ju upp möjligheten för våra souls-fanatiker att faktiskt vidga sina vyer och upptäcka nya, fantastiska spelupplevelser.
Då kör vi! Värm upp fingrarna och fyll kommentarsfältet med dina synpunkter, eller varför inte en helt egen lista?
10. Injustice 2
Anton: Injustice 2 (9/10) gjorde allt som föregångaren gjorde rätt och lade på lager efter lager av konfigurerbara spelkaraktärer och variationsrika spellägen. Jag spelar av princip inte (läs: jag suger på) fightingspel online och tycker därför att möjligheten att njuta av majoriteten av spelupplevelsen offline är ett jätteplus. Dessutom är kampanjberättelsen inte värdelös, vilket den i många andra fall (*host* Tekken 7 (7/10) *host*) lätt kan bli.
9. Children of Zodiarcs
Jesper: Turordningsbaserade strategirollspel växer inte längre på träd och det händer att jag dammar av Final Fantasy Tactics och Tactics Ogre för att få en dos taktiskt tänkande. Kickstarterbeskrivningen av Children of Zodiarcs nämner just de två spelen som stora inspirationskällor och även om jag initialt var skeptisk till ett stridssystem som inkluderade både byggande av kortlekar och specialdesignade tärningar, hoppade jag på tåget och investerade i spelet.
När det väl släpptes charmades jag fullständigt och även om berättelsen inte når upp till sina andliga föregångare, njuter jag till fullo av varje strid och blir fruktansvärt besvikelsen när jag räknat fel på en ruta och någon av mina hjältar besegras.
8. Assassin’s Creed Origins
Johan: Jag har varit en fan av Assassin’s Creed-serien sedan dag ett, trots kantiga spelmekaniker och frustrerande egenheter. Jag har länge hävdat att serien hade sin topp med Assassin’s Creed: Brotherhood, men i och med lanseringen av Assassin’s Creed Origins (9/10) har jag fått börja tänka om.
Ett extra år av utveckling var precis vad serien behövde, och med för serien nya och fräscha spelmekaniker blev jag slukad av Egyptens sandtäckta miljöer. Trots en lite knackig start på spelet får vi följa en gripande hämndberättelse av yppersta klass, och serien är nu tillbaka på allvar i rampljuset.
7. Resident Evil VII: Biohazard
Jerry: Äntligen blev Resident Evil skräckinjagande igen! Högre puls, kallsvettningar och skrämselhicka var för mig ett faktum vid min första genomspelning i familjen Bakers läskiga hus. Jag kommer aldrig att glömma när gubben Jack jagade mig överallt i de förrädiska korridorerna; precis det jag förväntar mig av överlevnadsskräck.
6. Aaero
Martin: Jag älskar dubstep och jag älskar rytmspel. Vad kan vara bättre än en titel som blandar dessa två kärlekar, förpackar dem i ett Rez-inspirerat fodral och låter mig uppleva intensiteten i varje ”drop”. Inget ska det visa sig! Aaero (10/10) är för mig den ultimata musikupplevelsen som med sina 15 dubstep- och elektro-låtar skänker mig extas. Med extra bas.
Det enda som saknas just nu är fler låtar och jag hoppas innerligt att det släpps mer extramaterial än de tre låtar som är planerade till nästa år.
5. SteamWorld Dig 2
Anton: Snortight kontroll, retrosnygg grafik och skön musik, plus finurlig humor med oväntad om än något bred samhällssatir. Lagom svårighetsgrad och föredömligt kort speltid. Roligt att ett svenskt spelföretag gör vad som i mina ögon är årets spel!
4. Hellblade: Senua’s Sacrifice
Martin: När jag såg de första videorna av Hellblade, blev jag väldigt imponerad. Grafiken var otroligt detaljerad och vacker och jag såg verkligen fram emot att uppleva Ninja Theorys senaste äventyr. När jag äntligen hade möjlighet att spela det på riktigt höll jag på att trilla av stolen. Det fantastiskt implementerade binaural-ljudet, den mörka, skruvade berättelsen och de stämningsfulla miljöerna fick mig att leva mig in i spelet till den grad att jag hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Tills jag tog av mig lurarna i alla fall.
3. Wolfenstein II: The New Colossus
Johan: När MachineGames tog över rodret för denna gamla anrika spelserie lyckades de ganska bra med att etablera ett intressant narrativ och fängslande karaktärer i Wolfenstein: The New Order. Jag hade dock aldrig kunnat föreställa mig att de skulle följa upp detta verk med en av de mest tillfredsställande och tidsaktuella upplevelserna jag har upplevt på flera år.
Spelet bjuder på en sällan skådad vansinnesfärd som aldrig upphör att förvåna eller förtjusa, och vissa av ögonblicken kommer jag troligtvis aldrig att kunna glömma.
Krille: Tarantino-osande berättande, tajt kontroll och helgalna idéer – som att vara rullstolsbunden hela första uppdraget i en förstapersonskjutare. Vad mer kan man begära?
2. Persona 5
Jesper: Inget annat spel som släppts under 2017 har varit så felfritt och fulländat som Persona 5 (10/10). Varenda liten detalj i spelet känns genomtänkt och sammanstrålar i en fantastisk symfoni av spelglädje och en audiovisuell explosion av vacker design. Precis som i föregångarna blir huvudpersonerna i spelet som goda vänner och känns otroligt levande.
Jerry: Detta är ett av de mest stilrena rollspelen jag spelat på decennier. Över hundra speltimmar har jag tillbringat i vackra Shibuya och följt de karismatiska hjältarna på häftiga äventyr. Persona 5 är ett mästerligt konstverk med fenomenal musik och en fantastisk historia.
Krille: Efter en oerhört lång väntan släpptes äntligen femte delen i Persona-serien och Atlus lyckades göra allting rätt. Allt från stridssystem och karaktärsgalleri till de vuxna teman som behandlas, kombinerat med känslan av att faktiskt befinna sig i Japan, gör detta till det bästa japanska rollspel jag någonsin spelat.
1. Horizon Zero Dawn
Johan: Det visade sig vara ett bra beslut när Guerrilla Games tog en paus från Killzone-serien och istället började fila på ett gigantiskt epos i en öppen spelvärld. Precis allting i spelet är snudd på vansinnigt polerat och välgjort, både ur ett tekniskt och ett konstnärligt perspektiv.
Utvecklarna har lyckats med det svåra konststycket att balansera en stor spelvärld utan att proppa den alldeles för full med onödiga aktiviteter. Att sedan följa Aloys utveckling genom spelet är en ljuvlig resa, och det är glädjande att faktiskt se en stark kvinnlig förebild i ett storbudgetspel.
Anton: En av spelhistoriens stadigast sammansatta etnologi. Att få ihop en realistisk värld med så väsenskilda ideologier av mystisism, fatalism, soldyrkan, jingoism och ett matriarkalt kastsystem utan att det blir krystat är imponerande.
Jerry: Primitiv stenålder möter högteknologi i ett monumentalt äventyr. Det dröjer inte länge innan jag blir frälst av naturens skönhet och när slutet närmar sig, vill jag stanna kvar tillsammans med Aloy för att peppra maskiner med rakbladsvassa pilar.
Jesper: Det går lite mode i öppna värld-spel med rollspelselement, men det är inte många spel i genren som når upp till samma nivå som Horizon: Zero Dawn (9/10). Världen känns genomtänkt och unik, berättelsen är både spännande och välskriven och alla delar fungerar tillsammans för att ge oss ett av årets största plattformsexklusiva spel.
Under min intervju med spelets Art Director Jan-Bart Van Beek, nämner han västutvecklade rollspel som Fallout och The Witcher som inspirationskällor och det lyser igenom. Horizon bjöd mig på en av årets mest gedigna spelupplevelser och jag kommer alltid att minnas mina första bataljer med åskkäftar och stormfåglar.
Vilka spel tycker du var bäst i år?
Prey.
Nier: Automata.
(Extremt otippat svar, eller hur?)
Antagligen tätt följt av Life is Strange: Before the Storm.
Har iofs inte spelat ett enda spel i listan ovan.