PSbloggen listar: Spel som har traumatiserat oss

Skräckinslag i spel har en historia som går att spåra i princip hela vägen till mediets begynnelse. Tidigt experimenterande med att implementera skräck i spel innebar en kamp mot konsolernas tekniska begränsningar, något som blev enklare med tiden.

Med åttiotalets skräckfilmsvåg kom även ett första uppsving för genren inom spelvärlden och många upplevde sina första kalla kårar i ett spel när de mötte pixliga versioner av Jason Voorhees, Freddy Krueger och Leatherface där på skärmen. Mycket har hänt sedan dess, men för flera av oss på redaktionen är intresset för skräckspel starkare än någonsin.

Lagom till årets läskigaste högtid har vi därför knåpat ihop en liten lista över några av våra mest minnesvärda skräckupplevelser i tv-spelens värld. Vare sig det är välkända klassiker eller små doldisar så har de en sak gemensamt: de får vårt nackhår att stå på ända.

Fredrik: Observation (2019) och Observer (2017)

Silent Hill-serien är en av de mest inflytelserika inom skräckgenren, så att inte nämna den i en lista över spel som traumatiserat sin publik vore snudd på tjänstefel. Tyvärr är den inte helt lätt att konsumera nu, då Konami inte har särskilt många av spelen i serien under aktiv försäljning på de digitala plattformar som finns. För två veckor sedan hade de dock en presentation där de pratade om seriens framtid, och lite nyheter om kommande spel. Ett par stack ut, nämligen Silent Hill: Townfall och en nyversion av Silent Hill 2. Så jag tänkte tipsa om andra spel som utvecklarna av dessa släppt i väntan på att vi får se hur de hanterar Silent Hill.

Det i mina ögon mest intressanta är Silent Hill: Townfall, från det lilla skotska teamet No Code som tidigare utvecklat Stories Untold (9/10) och Observation (9/10).

Observation lyckas göra mycket med relativt enkla medel. Det utspelar sig på en rymdstation och istället för att spela en hjältemodig och käck astronaut får du istället kontrollera stationens AI och se till att hjälpa besättningen med deras sysslor. Att något gått fel på stationen och de livsupphållande systemen inte helt verkar fungera är lite problematiskt för personalen ombord, men vad bryr du dig – du är ju en AI. Det är en oerhört intressant twist i vad som annars hade kunnat vara ett klassiskt rymdskräckspel på en rymdstation där något gått katastrofalt fel.

Bloober Team har gjort sig ett namn genom att släppa en handfull mer eller mindre intressanta skräckspel, ofta med fokus på surrealistiska, föränderliga miljöer och en mörk och dyster handling. Observer (7/10) är kanske det mest komplexa och kompententa spelet hittills. I en mörk, cyberpunkig värld spelar du Daniel, en luttrad ”detektiv” (skådespelad av Rutger Hauer) som försöker reda ut vad som hänt med sin son. Beväpnad med ett integritetsvidrigt implantat kan han koppla sig in i människors medvetandet för att utforska dessa minnen. Att försöka reda ut vad som hänt genom att utforska ett mystiskt lägenhetskomplex och ett antal personers minnen blir en oförglömlig resa. Det ska bli intressant att se hur Bloober Team tacklar en nyversion av Silent Hill 2.

Johan: Amnesia: The Dark Descent (2010)

Skräckgenren är full av intressanta verk, men få är lika genredefinierande och banbrytande som det svenskutvecklade Amnesia: The Dark Descent visade sig bli. Frictional Games var kanske inte först ut med att introducera en kombination av skräck och smygande, men deras fingertoppskänsla för stämningsbyggande är fortfarande än idag svårslagen.

Det faktum att du försätts i en situation där du inte har möjlighet att bekämpa den fiende som konstant jagar dig, och samtidigt inte kan tillbringa alltför lång tid i de vanligtvis trygga skuggorna är en dragkamp som sannerligen höjer pulsen. Varje gång jag lyckades ta mig oskadd till ett nytt område var jag i princip tvungen att pausa några sekunder för att andas ut.

Det dröjde ett tag innan spelet tog steget från PC till konsolplattformar men finns sedan några år bakåt tillgängligt i The Amnesia Collection på PlayStation 4, och rekommenderas till alla som vill testa gränserna på nerverna.

Jesper: The Last of Us (2013)

Skräckspel är ingen favoritgenre, även om de filmiska skräckäventyren från Supermassive Games som Until Dawn (9/10) och The Dark Pictures Anthology är bra. Jag lyfter istället fram actionäventyret The Last of Us från 2013. Det var en fräsch vinkel på zombiegenren som precis som serietidningen The Walking Dead visade att zombier bara är en miljö och att det blir mer intressant när människorna är de riktiga monstren.

Det som får mig att välja just The Last of Us är primärt öppningsscenen där jag ärligt kan säga att tårarna rann på mig. Min dotter var nio år när jag spelade det och som pappa vill jag gärna tro att scenen är extra smärtsam, särskilt som Joels dotter var nästan lika gammal.

Det finns självklart fler minnesvärda scener från spelet, men det är inte ofta som mediet lyckas slå knut på hjärtat så fullständigt som scenen med Joel och Sarah. The Last of Us Part I (9/10) släpptes nyligen till PlayStation 5 så nu kan du uppleva spelet oavsett vilken av de tre senaste stationära PlayStation-konsolerna du föredrar.

Jonny: Resident Evil (1996)

Under ett besök hos släktingar i Stockholm någon gång runt 1997-1998 var jag med om min första ordentliga skräckspelsupplevelse. Min farbror som alltid har varit i framkant när det kommer till ny teknik skulle visa min (troligtvis totalt ointresserade) far ett häftigt spel han hade köpt till sin Playstation.

Jag var bara åtta-nio år något och borde egentligen inte ha tittat på, men eftersom jag var den enda i min syskonskara som var riktigt spelintresserad så kom det sig på någon vänster att jag fick vara med vid tillfället. Spelet var Resident Evil, ett spel som då var en udda fågel men nu, över 25 år senare, har vuxit till ett bokstavligt monster till spelserie.

Bilden som sitter fastetsad sedan den där kvällen är den av spelets första zombie. Ihopkrupen vid en sargad människokropp precis runt ett hörn några minuter in i spelet. Sen kommer den där sneglande blicken och resten är historia.

Jag minns inte om jag fick se mycket mer än så, men klart är att jag något år senare ändå lyckades tjata mig till att köpa spelet, och mitt intresse för genren var fött.

Vilket spel har traumatiserat dig?