Skämshögen: Chrono Trigger

Detta spelval är kanske lite fusk med tanke på att PlayStation inte är plattformen som spelet gjorde sig mest känt på. Chrono Trigger fick visserligen en portning till PlayStation några år senare, men ursprungligen var det ett av de många japanska rollspel som rosade marknaden på Super Nintendo.

Portningen var tyvärr undermålig på flera vis, vilket i grund och botten gjorde att originalversionen fortfarande är den version som ska upplevas. Detta gjorde jag för allra första gången nu tidigare i år när jag grävde väldigt djupt i min skämshög.

Jag försöker hela tiden bredda mina erfarenheter inom spel, både inom genrer jag inte riktigt har tagit mig an, men även när det gäller spel från tidsperioder jag missade. Chrono Trigger fyller båda dessa kriterier. Dels använde jag primärt datorer för mina spelnöjen fram till slutet av första PlayStation-konsolen, och dels har jag aldrig riktigt utforskat de japanska rollspelen. Varför då inte börja med ett av de överlag mest hyllade spelen i genren?

Jag medger att jag hade ganska sansade förväntningar på spelet när jag påbörjade min resa, eftersom det finns mycket som har utvecklats inom speldesign sedan 1995. Det jag fick lära mig var att spelet på väldigt många fronter var före sin tid, även i jämförelse med flera av dagens japanska rollspel.

Konkurrerande spel från tiden älskade att kasta nästan bisarra mängder slumpmässiga strider mot spelaren så fort man råkade ta ett steg åt något håll. Detta är i princip bortblåst till förmån av ett system där du ser fienderna i världen och kan attackera dem när du vill, och bara detta fick mig att skutta av glädje. När detta även kompletteras med att gruppmedlemmar som är utanför den aktiva gruppen får erfarenhetspoäng visste jag att detta var ett JRPG för mig.

Många Super Nintendo-spel från denna era har åldrats väldigt bra ut ett grafiskt perspektiv, då den tvådimensionella pixelgrafiken är en stil som i princip aldrig går ur tiden. Det ser vi bara i många av dagens indiespel som försöker återfånga denna gamla stil i nyare tappning. Chrono Trigger är absolut inget undantag på denna front, då karaktärerna lyckas skildra så väldigt mycket personlighet genom dessa få pixlar. Detta tillsammans med kanske ett av tidernas bästa JRPG-soundtrack skapar en otroligt välkomnande miljö även för mig som inte har nostalgin från eran.

Stridssystemet är även detta en riktigt stabil hörnsten för upplevelsen, där du utöver vanliga attacker och specialförmågor även skapar kombinationer av dina gruppmedlemmars förmågor. Detta bjuder på väldigt stor variation när det kommer till bossfighter. Har dina kombattanter tillbringat tillräckligt mycket tid tillsammans i strider för att låsa upp den där specifika kombinationen som slaktar motståndet, eller kommer du att behöva tänka mer kreativt?

Sist men inte minst bjuder Chrono Trigger på en underhållande berättelse som, även om den har sin beskärda del av troper från genren, har en ganska intressant blandning av dramatik och humor. Alla karaktärer har en intressant bakgrund och de får också tillräckligt mycket tid i rampljuset för att du ska skapa ett band med gänget som du ska rädda världen tillsammans med. Utvecklaren lyckas även med konststycket att lägga in sidouppdrag som faktiskt känns som en del av berättelsen, och inte bara en helt separat grotta som du kan råka vandra in i.

Jag kan utan tvekan säga att Chrono Trigger övertygade mig om att det finns en omfattande skatt bestående av japanska rollspel där ute, och att jag troligtvis i många fall har tagit mig an spel som är avsedda för mer luttrade veteraner i genren. Detta är den bästa startpunkten du kan tänka dig i genren, men du riskerar också att få orimligt höga förväntningar på andra JRPG.