Sen till festen: Condemned

Två konsolgenerationer bakåt i tiden jonglerade jag betydligt fler spelkonsoler än idag. Min huvudsakliga speltid fördelades mellan min PlayStation 3 och min Xbox 360, och även om världsläget inte var hälften så skruvat som idag var det intressanta tider. Det släpptes många spännande spel, och min entré på arbetsmarknaden möjliggjorde betydligt fler köp än jag någonsin hade kunnat göra tidigare. Det var före min rekrytering till PSbloggen, och jag tillbringade många eftermiddagar i de lokala spelbutikerna, spanandes efter nästa stora upplevelse.  

Då, liksom nu, var jag ett stort fan av skräckspelsgenren, och jag svalde det mesta med hull och hår till nämnda konsoler. Därför är det lite underligt att jag aldrig snappade upp serien Condemned (känt i Nordamerika som Condemned: Criminal Origins). Kanske kändes dess handling om seriemördare och nedgångna stadsdelar snäppet för realistiskt, eller så framstod dess brutala image som lite för rå för mitt 16-åriga jag. Kanske var jag upptagen med annat. Jag minns faktiskt inte, men spelens existens har alltid vistats i bakhuvudet, tillsammans med en gnutta nyfikenhet. Därför tog jag nyligen tillfället i akt när jag hittade både del ett och två i en secondhandbutik. Över 20 år har gått sen serien kom till liv, och nu har jag äntligen spelat Condemned, det första spelet (av två) i serien.

Spelet utvecklades av den numera nedlagda studion Monolith och släpptes till Xbox 360 och Windows, 2005. I grunden är det en förstapersonsskjutare, men med den intressanta twisten att det knappt finns några skjutvapen alls. Kortfattat handlar det om FBI-agenten Ethan Thomas som utreder en serie brutala mord i den fiktiva staden Metro. Staden har upplevt en kraftig ökning av dödligt våld, och ett antal seriemördare antas ligga bakom flera av de mer makabra fallen. Under en utryckning blir Ethan av med sitt tjänstevapen, och incidenten möjliggör morden på två av hans kollegor. Ethan blir misstänkt, och tillsammans går vi under jorden för att utforska stadens nedgångna kåkar i jakten på den riktiga mördaren.

Spelet är mörkt både tematiskt och visuellt, och miljöerna ruggiga i sin design. Med dagens mått mätt är nivåerna måhända lite kala, men de imponerar ändå på mig med sin obehagliga atmosfär. Det är helt klart något speciellt med att smyga runt i nedsläckta källargångar, kulvertar och övergivna lägenheter, framförallt när de ramas in av en väldigt kuslig ljudbild. Det kryllar dessutom av våldsamma galningar, och bristen på tjänstevapen tvingar Ethan att ta till desperata åtgärder för att försvara sig. Här kommer spelets för tiden nyskapande system för närstrider in, och det bygger mycket på improvisation och snabba reflexer.

Genom att rycka loss föremål som stolsben, rör eller plankor från omgivningen tillgängliggörs en serie primitiva vapen, och de funkar förvånansvärt effektivt tillsammans med de manövrar systemet bygger på. Allting visas ur förstapersonsvy, vilket gör att jag behöver känna in vapnens olika räckvidd och smidighet situation för situation. Ethan har dessutom en permanent elpistol som kan paralysera en fiende tillfälligt om jag lyckas få in en bra träff. Det finns lite skjutvapen liggandes här och var, men precis som med närstridsvapnen vilar de på ett ”slit-och släng tänk”, och ammunitionen i magasinet är de skott du har. Helheten är intressant, och trots att fiendernas rörelser och beteenden är begränsade gillar jag systemet.

Till och från springer jag rakt in i en brottsplats som är relevant för berättelsen, och då får jag möjlighet att undersöka den med hjälp av några olika kriminaltekniska verktyg. Fotspår ska fotograferas, blodfläckar analyseras och så vidare. Djupet i det inslaget är blygsamt, men det bryter ändå av utforskandet och slagsmålen på ett ganska tillfredsställande vis. Framförallt fungerar de som en pådrivande faktor i det annars ganska långsamma narrativet.  

Jag kan förstå att Condemned stack ut en del när det släpptes, och nog håller det för en genomspelning än idag. Som med många andra av sina spel visade Monolith sin imponerande känsla för hantverk, och jag ser fram emot att få spela uppföljaren, Condemned 2. Det faktum att studions ägare Warner Bros stängde ner dem under förra året blir extra frustrerande, och hoppet om ett tredje spel känns avlägset. Gillar du skräckspel med en dos av realism kan jag varmt rekommendera en genomspelning.