Recension: Yakuza Kiwami 3 & Dark Ties [PS5, PS4]

Det är ju kanske något av en underdrift att säga att RGG Studio har varit flitiga med lanseringar av spel i Like a Dragon-universumet på senare år. Inte nog med att de har släppt ett helt gäng nya spel, de har även varit aktiva med nyversioner och uppfräschningar av äldre lanseringar. Jag blev dock lite överraskad av att det var 2018 som jag recenserade Yakuza Kiwami 2 (8/10), när det kändes som bara ett par år sedan.

Nu är dock utvecklarna tillbaka på det omfattande projektet att blåsa nytt liv i de klassiska spelen, och denna gång handlar det om det första spelet som hade PlayStation 3 som huvudsaklig plattform, Yakuza 3. Det har dock inte varit en oproblematisk resa fram till lansering denna gång för studion som så länge har haft en trogen grupp av fans.

Innan jag går in på mer om själva spelet vill jag poängtera att det finns ett stort, mörkt moln över detta spel som gör att det inte kommer att vara något som alla vill lägga pengar på. Under utvecklingen har en del karaktärer castats med nya skådespelare, och då tänker jag i synnerhet Goh Hamazaki som numera spelas av Teruyuki Kagawa. Detta är en person som vid flera tillfällen anklagats för sexuella trakasserier, och har själv medgett dessa övertramp utan någon direkt ånger eller konsekvens. RGG Studio rättfärdigade sedan valet av skådespelare med att karaktären han spelar är ett ”riktigt kräk”, så han är ett bra val för detta. Då tänker ju jag spontant att castingansvarig och ledarteamet i studion inte riktigt vet vad en skådespelare är.

När spelet börjar får vi se en Kazuma Kiryu som är redo att lämna Tojo-klanen bakom sig, och det är inte för att han inte längre känner ett brödraskap med övriga medlemmar. Han har bestämt sig att det är dags att försvinna från hetluften för att ge fosterdottern Haruka en chans till en trygg uppväxt, och detta gör han genom att flytta till Okinawa och driva ett fosterhem. Han fick själv en start på ett av dessa hem, och tillsammans med Haruka ser han detta som en chans att ge tillbaka till samhället och varva ner lite.

Men precis som det med där kända Michael Corleone-citatet från Gudfadern dröjer det inte länge innan han släpas in i lokala stridigheter. Politiker har stora planer för att bygga ett stort turistmål där bland annat Kiryus fosterhem befinner sig, och de som inte är villiga att sälja tomten får istället ett vräkningsbesked från den lokala yakuza-familjen. Snart visar det sig att detta maktspel sträcker sig hela vägen till huvudstaden, och mot sin vilja behöver Kiryu ännu en gång dela ut skeppslaster med stryk till alla som står i vägen.

När det kommer till nyheterna i spelet kan man verkligen använda det gamla överanvända uttrycket i recensionssammanhang, en blandad påse. Å ena sidan känns spelet så mycket bättre att spela tack vare byte av spelmotor, och i ärlighetens namn känns Yakuza 3 väldigt stelt i styrning och strider numera jämfört med de utvecklingar som har gjorts sedan dess. Å andra sidan har utvecklarna kapat bort stora delar av sidoberättelserna, som ofta är det som ger Yakuza-spelen sin charm och karaktär.

De har dock inte lämnat kvar ett stort gapande vakuum, utan de har implementerat nya mekaniker och minispel där istället. Eller åtminstone nygamla sådana, då de är baserade på aktiviteter som känns igen från exempelvis Like a Dragon: Infinite Wealth (10/10). Det finns bland annat ett motorcykelgäng som du av en händelse blir ordförande för, och blir ansvarig för att rekrytera nya medlemmar. När gänget växer kan du utmana rivaliserande gäng i omfattande uppgörelser för att öka inflytande och status. Du kan även delta i en rad olika aktiviteter på fosterhemmet som leder till att du fördjupar kontakten med barnen där, och det handlar om allt från matlagning till läxläsning.

Lägg därtill att det finns ett bonuskapitel med i spelet vid namn Dark Ties. Det följer Yohsitaka Mine en av antagonisterna från Yakuza 3, vilket är en väldigt spännande idé då han är en intressant och mångfacetterad karaktär. Det är dock överlag ganska platt, och utnyttjar inte riktigt konceptet på bästa vis. Om det var en större berättelse som gav Mine och de relaterade karaktärerna tid att utvecklas mer skulle det kanske lyckas bättre, men i nuvarande skick känns det mer som en omfattande sidoaktivitet.

Det är svårt att summera detta spel som i praktiken är riktigt bra och välgjort, men som har ett ruttet fundament i form av de kontroverser som jag nämnde ovan. Spelmässigt är det en klar förbättring jämfört med originalet, även om jag saknar en del av sidoberättelserna, men dessa omständigheter gör att jag inte rakt av kan rekommendera det till alla utan att kvalificera mina åsikter. Jag valde ändå att betygsätta det efter spelupplevelsen, men trots detta är det värt att tänka mer än en gång om det här är något du vill stödja finansiellt.