Recension: Yakuza 5 Remastered [PS4]

En av de gladare nyheterna från Gamescom förra året var när det bekräftades att vi skulle få nyversioner av PlayStation 3-titlarna i Yakuza-serien. Jag har därför sedan sent i somras fått ursäkter att återvända både till Yakuza 3 (8/10) och Yakuza 4 (8/10), och nu är det slutligen dags för Yakuza 5 att ta steget till den aktuella konsolgenerationen här i väst.

Detta spel släpptes strax efter PlayStation 4 började inta våra vardagsrum, åtminstone i väst, och om du redan vid detta tillfälle hade börjat packa undan din PlayStation 3, får du nu chansen att uppleva den bästa tillgängliga versionen av detta gangsterepos.

Spelseriens ständige protagonist Kazuma Kiryu har i ännu ett försök att helt och hållet klippa banden till Tojo-klanen, beslutat sig för att starta ett nytt liv i Fukuoka-prefekturen. Mot sin vilja har han fått överge barnhemmet Morning Glory i Okinawa för att inte dra in detta ytterligare i de härvor som den gode Kiryu brukar hamna i. Det dagliga lugnet består nu av att köra taxi i Nagasugai, men förstås är det ju bara en tidsfråga innan hans gamla liv börjar göra sig påmint.

De två långtida rivalerna Tojo-klanen och Omi Alliance har en skakig vapenvila på plats, men den hotas nu eftersom Omi-ledaren är dödligt sjuk. För att kunna upprätthålla en mer långsiktig lösning hålls ett möte just i samma krokar där Kiryu håller sig gömd under en annan identitet, och självklart går dessa förhandlingar käpprätt åt helsike. Tojo-ledaren Daigo Dojima försvinner spårlöst, och den tillförordnade ledaren för klanen beslutar sig för att röra om rejält i grytan för att starta en öppen konflikt med Omi Alliance. Kiryu måste alltså ännu en gång medelst hårda knogar och hårda blickar sätta folk på plats och återställa någon form av ordning.

Vem har tid för maktkamper när de finns Taiko no Tatsujin?

Han är dock inte ensam i karaktärsgalleriet, då spelet inkluderar fem parallella berättelser med olika huvudkaraktärer. Bland återvändarna finner vi både Akiyama och Saejima, som är riktigt starka inslag från Yakuza 4. Vi får även tillbringa en del av spelet med Haruka som nu har bestämt sig för att prova på lyckan som popidol. Förvänta dig alltså inte att hon drar runt på gatorna och delar ut käftsmällar, utan hon bjuder snarare på rytmspelsinspirerade spelsekvenser och konflikter med rivaler på artistscenen.

Precis som i tidigare spel bjuder inledningen på ett ganska makligt tempo för att sakta bygga upplägget till huvudkonflikten i spelet. Bitvis tycker jag att Yakuza 5 tar lite väl god tid på sig emellanåt, då det finns en hel del avbrott för att introducera sidoaktiviteter. Tajmingen för när dessa dyker upp är inte alltid den bästa, vilket inte gör berättartempot några tjänster. När du väl är på banan och berättelsen börjar ta fart är resan oftast spektakulär, men eftersom respektive karaktär har sina specifika mekaniker och områden känns det ibland som att du startar från noll igen när du byter perspektiv.

Spelet har fått en tydlig uppgradering i både upplösning och bildfrekvens som verkligen gör att det känns som en fräschare upplevelse än originalet. Det är inte i närheten av Kiwami-spelen, men med tanke på att de gjordes om från grunden är det heller inte en rättvis jämförelse. Det känns inte lika tydligt som med de två tidigare spelen att jag spelar ett spel från förra konsolgenerationen.

Awesome-kedjan har börjat etablera sig i Fukuoka-prefekturen.

Precis som vanligt i denna spelserie är berättelsen själva fokuspunkten, och trots dalarna i tempo som jag nämnde håller ändå helheten väldigt hög klass. Dialogen mellan karaktärer dryper av stämning, och varje uppsnack inför en större strid får pulsen att höjas bara baserat på hur replikerna levereras och scenerna skildras. Det finns verkligen inte många i spelbranschen som lyckas utmana Ryu Ga Gotoku Studio på denna front, och det är ett rent nöje att bevittna varje gång.

Yakuza 5 erbjuder en enorm mångfald av både karaktärer och miljöer, men kanske inte riktigt samma sylvassa fokus som några av de övriga spelen i serien gör. Det känns ibland som att avsnitt skulle kunna kapas ned, skippas eller läggas som ett sidouppdrag för att bibehålla lite av framåtrörelsen i berättelsen. Dessa problem till trots har jag fortfarande svårt att lägga ifrån mig handkontrollen när jag väl har startat, och då har jag ändå spelat igenom berättelsen för inte så längesedan. Detta är mycket tack vare den väldiga omväxling som spelet erbjuder.

Slutligen går hela Kiryus livsberättelse att uppleva på en och samma konsol, och du bör definitivt avsätta tiden som behövs för att uppleva denna berg och dalbana.

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.