Recension: World of Tanks: Heat [PS5]

Det är en speciell känsla att sätta sig bakom spakarna i en stridsvagn. Dessa mekaniska jättar är välbepansrade, slagkraftiga, och kanske framförallt en symbol för människans tekniska innovationsförmåga. De kan dominera ett slagfält, men ofta lätt slås ut av lika innovativa motståndare. I många spel blir fordonet därför mer av ett symboliskt inslag än en maktspelare, och dess tunga, långsamma rörelser lätt utmanövrerade av snabbare förmågor. Maktruset blir kortvarigt, och förarstolen överlämnas till nästa hoppfulla rekryt. Riktigt så är det inte i World of Tanks: Heats värld. Här slåss alla på lika villkor, och jag har kastat mig in i förarhytten för en svängom.

Jag spelade en del World of Tanks när det släpptes i början av 10-talet, och det var därför jag kände mig lite nyfiken att se hur serien har utvecklats sen dess. World of Tanks: Heat har ett annorlunda koncept än dess föregångare, och dess image känns betydligt modernare i sin approach till genren. Samtidigt är det lätt att känna igen upplägget, och jag känner en bekväm trygghet nästan sekunden efter att jag har spelat den korta introduktionen. En stridsvagn är fortfarande en stridsvagn, men det finns andra spännande saker som gör den här upplevelsen annorlunda.

Först och främst behöver jag göra ett karaktärsval. Det finns ett hyggligt gäng förare att välja bland, och jag gillar hur man har lyckats få dem att se härligt varierande ut samtidigt som de har den där militära röda tråden. Självklart finns en och annan renodlad ”stridspitt”, men de blandas friskt med personligheter som snarare ser ut att komma från spel som Advance Wars eller Metal Slug än något krigsspel med realistiskt tema. Det finns tre kategorier av förare, och tillsammans med sina stridsvagnar representerar de olika tänkta funktioner på slagfältet. Den offensiva Assault-klassen har exempelvis bäst tryck i kanonerna; lämplig för snabba tillslag och överraskningsanfall. Defender-klassen gör bäst ifrån sig med en kontrollpunkt under larvfötterna, och båda backas upp av de flexibla Marksman-vagnarna med sina stödförmågor och långa räckvidd.

Varje vagn har sina unika egenskaper, och realistiska förmågor blandas friskt med science fiction-doftande sådana. Jag uppskattar inslaget, och framförallt hur det skapar variation på slagfältet. Mixen känns välbalanserad, och jag imponeras över hur de får det strategiska stridsvagnstänket att varvas med betydligt mer okonventionella manövrar. Resultatet gör striderna strukturerade, men med en oförutsägbar udd som gör dem intressanta under en längre tid. Styrningen är smidig och begränsad, som det ska vara för den här sortens fordon, och skicklig manövrering ges en större betydelse för stridens utgång. Stridsvagnarna har även vitala punkter som kan påverka funktionsdugligheten starkt om de blir skadade. Det är därför av stor strategisk betydelse att begränsa fiendens skottvinkel samtidigt som man förbättrar sin egen. Eventuella skador går att självreparera relativt fort, men ingen vill bli strandad med en kärvande motor mitt i stridens hetta.

Som sig bör är spelets nivåer stora och vida, med lika delar stadsmiljö som öppna landskap. Det finns ett antal olika spellägen, och majoriteten kretsar kring klassiska inslag där strategiska punkter ska tas över av vardera lag. Ett annat är lite mer lekfullt, och handlar om att plocka upp resurser som spelare tappar när deras stridsvagnar förstörs. Plockar du upp en motståndares resurs läggs den till i lagets slutpoäng, och plockar du en kollegas hindrar du motståndarna från att få den. Variationen är inte jättestor, men helt klart tillräcklig för att underhålla under många sittningar.

Ett av de största nöjena med att spela World of Tanks: Heat är möjligheten att köra stridsvagnar i en arena helhjärtat anpassad för den sortens strid. Det finns inga soldater som kan smyga upp bakom en med en dynamitladdning eller piloter som bombar en så fort man lämnar garaget. Alla slåss på samma villkor, och det finns en enorm charm i de ”nackdelar” som ligger i fordonets natur. Långsamma omladdningar ger svettiga dueller där spelare stirrar varandra i vitögat, väntandes på det avgörande skottet. Likaså kring manövrering där vagnarna likt stridande ekoxar ständigt försöker få överhanden. Det är spännande stunder vars innehåll blir väldigt minnesvärt. Med World of Tanks: Heat tar Wargaming nästa steg i sin spelserie, och det är ett stabilt kliv. Få kan sina tankvagnar så väl som den här studion, och de vet hur man formar en underhållande (om än nischad) upplevelse kring ämnet. För en actionfylld åktur är det här definitivt värt att spana in.