Recension: Wolfenstein: Youngblood [PS4]

Delad glädje är dubbel glädje. Det var i alla fall min första tanke medan jag och en kompis väntade på att installationen av Wolfenstein: Youngblood skulle bli klar, en titel vars fokus ligger på samarbete mellan två spelare.

Jag är själv väldigt förtjust i MachineGames nytolkning av Wolfenstein-serien. Spelen har varit fullproppade med sylvass dialog i sann Tarantino-anda, grotesk humor och oväntade vändningar i berättandet som fått både mig och protagonisten BJ Blazkowicz att tappa hakan.

I Youngblood får vi kontrollera BJ:s två tvillingdöttrar under 1980-talet, som åkt till Nazi-ockuperade Paris för att luska ut varför deras far plötsligt försvunnit vid ett uppdrag där. Atmosfären och världsbyggandet sitter precis där det ska. I denna alternativa tidslinje där nazisterna vann andra världskriget och det är upp till oss att ställa allt till rätta igen, har utvecklarna verkligen använt fantasin för att bjuda på sin skruvade version av hur detta mardrömsscenario skulle kunna se ut. Givetvis är det komplett med tyska kassettbandstolkningar av klassiska poplåtar, krypterade disketter och gigantiska nazistrobotar.

På något sätt lyckas 80-tal, futurism och undergång vävas samman i en speciell harmoni som fungerar utmärkt som spelplan

En bit in i äventyret känns dock någonting fel. Att introduktionen är lite mer tillbakadragen och mindre vrickad än Wolfenstein II: The New Colossus (9/10) kan jag förlåta, men efter att inledningen är klar känns det som att själva berättandet försvinner helt. Jag förstår att det nya fokuset på samarbete kanske kräver en annan form av regi, men istället för att tackla problemet i stil med Josef Fares A Way Out (7/10) har de snarare sneglat på första Destiny och skippat handlingen fullständigt.

Detta kanske inte hade varit ett särskilt stort problem om det inte vore för att själva handlingen är den klart största drivkraften för serien, och det som verkligen fått den att sticka ut från mängden. Visst bjuds det fortfarande på underhållande karaktärer, galen humor och intressanta scenarion, men det är så oerhört glest mellan dessa ögonblick att jag snart undrar om Youngblood ens var tänkt som ett Wolfenstein-spel från början.

Stundtals undrar jag till och med om det ens var tänkt som ett samarbetsspel. Dels är jag besviken på att vi måste spela tillsammans över nätet då delad skärm inte är ett alternativ. Men även spelmekaniska detaljer gör hela upplevelsen onödigt frustrerande. Som hur extremt klumpiga och malplacerade smygsekvenserna är för två personer, att varje lootlåda måste öppnas individuellt av vardera spelare, eller att det är på tok för lätt att missa viktiga händelser om någon springer i förväg.

Någon är eld och lågor över att få träffa (eller träffas av) tvillingarna

Att banorna är mycket öppnare samt att krut måste läggas på att samla erfarenhetspoäng känns annorlunda och kul till en början, men blir snabbt tradigt och illa implementerat med själva spelmekaniken. Och så här fortsätter det; ju längre vi spelar desto fler dåliga designval stöter vi på. Värst blir det när vi upptäcker att vissa uppdrag helt saknar kontrollpunkter, och tvingas spela om ett segment på 45 minuter efter ett misslyckat bossmöte. Det känns bara drygt och onödigt korkat i den här sortens spel.

I grunden är det förvisso fortfarande en solid nazistskjutare med kvick och silkeslen kontroll, samt en stämningsfull och imponerande spelvärld. Men att kalla den här avstickaren för ett nytt Wolfenstein känns bara dumt, då Youngblood är en stor besvikelse som helt saknar det där lilla extra som får oss att vilja spela vidare. Det är synd, eftersom flera detaljer skvallrar om hur kul Wolfenstein med samarbete hade kunnat bli om utvecklarna bara inte gjort så många dåliga val.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.