Recension: The Walking Dead: Season Two [PS3]

Så var andra säsongen avslutad och inte helt oväntat när det gäller Telltale Games serie The Walking Dead, sitter jag återigen med tårar i ögonen och en klump i magen. Förra säsongen avslutades otroligt starkt och fyllde mig med oro och rädsla inför Clemtines framtid men någonstans tändes också ett litet hopp.

Det första avsnittet i den här omgången utspelar sig några månader efter den dramatiska och traumatiska upplösningen i Savannah. Gruppen består till en början av Clementine, Omid och en höggravid Christa vilket bådar gott inför framtiden men också får mig att fundera på hur ett litet barn ska klara sig i den fientliga världen som lämnats kvar.

The Walking Dead – både tv-serien, serietidningarna och spelen – är väldigt duktig på att lära ut två saker: lita aldrig på någon och fäst dig inte för mycket vid något, inte ens dina vänner. Om spelaren möjligtvis har hunnit glömma bort det, bjuder Telltale Games ganska omedelbart på en snabbrepetition och bara några minuter in i första avsnittet är Clemetine ensam igen – kall, hungrig och skadad.

Lyckligtvis träffar hon på en lite större grupp människor som räddar henne ur en knipa men istället försätter henne i en ny. Människorna i gruppen är väldigt försiktiga av sig och för att inte riskera något, låser de in Clementine i ett skjul eftersom hon har ett bitmärke som de misstänker kan komma från en odöd. På det här sättet fortsätter det under hela speltiden – hopp och glädje smakar bäst om det blandas med oro och ångest.

Yxa i Zombiemage

Järnspett i magen? Vad är detta, Surgeon Simulator eller?

Det är lätt att tycka om Clemetine, den heroiska protagonisten som har utvecklats från att vara en naiv flicka som gömmer sig i sin trädkoja till en mycket ung kvinna som bär vapen och gör allt för att rädda människorna i sin omgivning. Samtidigt är det svårt att inte tycka synd om henne då hon gång på gång tvingas ta beslut som ingen människa ska behöva ta, allra minst ett barn. Clementine är bara elva år gammal under tiden allt fruktansvärt i säsong två utspelar sig och hennes ansikte bär redan spår av allt det hemska hon har fått gå igenom. Ändå går det att ibland se hennes barnsliga energi lysa igenom.

Målet är satt från början: Christa hade hört talas om ett säkert ställe i Wellington, långt uppe i norr och Clemetine bär med sig hoppet om säkerhet i sin ständiga kamp för att komma dit. Vägen är såklart kantad av en mängd misstag, fruktansvärda olyckor men framför allt en ständig misstänksamhet och misstro hos alla som hon träffar. Gruppens medlemmar kommer och går (dör) men till slut stärks gruppens kärna av ett glädjande och högst oväntat tillskott. När sista avsnittet börjar närmar sig resan sitt slut – målet är inom räckåll och samtidigt som hoppet lyser starkt så frågar den hängivne spelaren sig såklart: vad kommer att gå snett nu?

Oh Noes

Jag har en yxa, inget kan gå snett nu!

När jag analyserar säsongen som helhet är den svagare än sin företrädare – den karismatiske Lee Everett spelade en jättestor roll i att förmedla omtanke och värme även i en kall, död värld och Clementine som karaktär når på grund av sin ålder och erfarenhet inte upp till den nivån. Telltale Games har dock lyckats väldigt väl med att porträttera Clemetine och visa spelaren hur svårt det måste vara att växa upp i en död och kall värld där man inte kan lita på någon.

The Walking Dead må ha en del svårigheter i att behålla berättelsens tempo och visa hur spelarens val påverkar händelserna men personligen tycker jag att det är som en väl påkostad och omsorgsfullt berättad serie. Underhållningsvärdet är överlag väldigt högt – jag blir djupt berörd flertalet gånger och det ger ett högt betyg. Det är väldigt sällan en tv-serie väcker sådana känslor hos mig.

När det kommer till prestanda och spelbarhet är tyvärr The Walking Dead: Season Two inget annat än en ren och skär katastrof. På PlayStation 3 är animeringarna, trots sin till synes förenklade grafik, hackiga och ojämna, dessutom hakar ljudet upp sig vid olika tillfällen. Ibland känner inte spelet av de kommandon som ges via kontrollen vilket är väldigt irriterande, speciellt i de pressade situationerna där jag måste trycka på en viss knapp eller dra styrspaken åt något håll för att överleva.

Som en stor entusiast av fenomenet The Walking Dead hoppas jag att spelet flyter på lite bättre på PlayStation 4 nu när säsong ett släpps inom kort, då ökar  sannolikheten att säsong två också kan få blomma ut i en behaglig spelupplevelse – något som spelet verkligen förtjänar!

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera