Recension: The Journey Down: Chapter Two [PS4]

I The Journey Down: Chapter One (6/10), stiftade jag bekantskap med det omaka paret Kito och Bwana, vilka båda söker sin adoptivfar. I denna första del kretsade mycket av handlingen kring hur de skulle hitta sin försvunna ledstjärna, men också något annat som lockar dem.

Det finns ett ställe utanför kartan och medvetandet som kallas “The Underland”, dit de tror att fadersfiguren Kaonandodo har färdats. Tack vare den mystiska Lina, en kvinna som påpassligt nog dyker upp och också söker efter det förbjudna landet tar berättelsen fart och kastar oss in i äventyret.

Port Artue ser ut som en idyll, men bakom skuggorna ruvar en mörkare hemlighet...

Port Artue ser ut som en idyll, men bakom skuggorna ruvar en mörkare hemlighet…

I början av denna del verkar dock inte allt gå riktigt som trion har tänkt sig. Flygplanet som lappades ihop i första delen har kraschat, Kito och Bwana blir omhändertagna av polisen och Lina försvinner spårlöst med en skum typ.

Efter att ha brutit oss ut ur fängelsehålan som vi är satta i återstår bara att rädda Lina, hitta den mytomspunna boken som ska hjälpa oss att hitta rätt i den undre världen, fixa flygplanet och fly storstaden som detta kapitel utspelar sig i.

I staden Port Artue har jag möjlighet att bekanta mig med motsvarande udda karaktärer som i förorten till St Armando, vars liv jag lämnat bakom mig. Trots ett pulserande nattliv med tillhörande ljud av bilar, popcornmaskiner samt uppkäftiga dörrvakter, charmas jag enkelt av de små människornas personligheter. I en liten bar sitter en stackars kärlekskrank arbetare och inuti fyrtornet kan jag stifta bekantskap med båtentusiasten Morten.

Hej grabbar! Någon som är sugen på lite åldricka?

Hej grabbar! Någon som är sugen på lite åldricka?

Ljudbilden har förbättrats avsevärt jämfört med seriens första del, och även om jag upplever en del påtagliga olikheter i ljudnivå i en del av dialogerna, är helhetsupplevelsen märkbart bättre. När jag upptäcker att jag kan dubbelklicka på X för att snabbare förflytta Bwana dit han ska gå förhöjs upplevelsen ytterligare, med tanke på att jag behöver återbesöka en del ställen frekvent.

Spellängden är för mig som familjefar perfekt; det landar på någonstans runt tre till fyra timmar. Det känns bra att kunna stänga av spelet vid läggdags dag ett och sedan köra klart det nästa dag. En del av spelets pussel känns dock aningen svåra, speciellt mot kapitlets slut. Å andra sidan är de ingenting jämfört med de tankenötter som jag upplevde under Sierra- och Lucasarts-tiden, men samtidigt har jag ju vant mig vid enkelheten och handhållningen i de spel som ges ut idag.

På det stora hela är The Journey Down: Chapter Two ett stort lyft från förra delen och jag känner en stor glädje över att ha fått ta del av detta äventyr. Nu återstår bara att färdas ännu djupare i berättelsen och förhoppningsvis få svar på alla frågor om världen, Kaonandodos öde och vilken agenda de elaka karaktärerna i spelet egentligen har!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.