Recension: The Book of Unwritten Tales 2 [PS4]
En spelgenre som dominerade mycket av mitt spelande när jag var yngre är de klassiska äventyrsspelen från Lucasarts och Sierra. Trots att logiken i problemlösning ibland haltade vägdes detta upp med intressanta karaktärer och berättelser som få andra genrer kunde konkurrera med vid tillfället.
The Book of Unwritten Tales 2 satsar stenhårt på att återuppväcka dessa gamla nostalgiska känslor hos äventyrsfansen och erbjuder samtidigt en lite modernare puts på spelmekanikerna och pusseldesignen. När det gäller manus och karaktärer haltar dock spelet en aning.
Spelet tar vid strax efter äventyret i föregående del i serien, men är ändå så pass fristående att det utan problem går att hoppa in i denna uppföljare. Den äventyrslystna alvprinsessan Ivo hör rykten om problem i den närliggande staden Seastone och vill förstås undersöka läget. Hon blir dock motarbetad av sin överbeskyddande mor, som anser att Ivo inte bör tillbringa så mycket tid utanför hemstaden Elfburrow. Istället borde hon stanna hemma och acceptera att det är dags att gifta sig och skaffa familj.
Nivån på berättandet etableras tidigt genom en strid ström av referenser till filmer, böcker, serier och andra spel. Det är så otroligt tätt mellan dessa skämtsamma omnämnanden att huvudberättelsen ofta hamnar i baksätet i jakten på enkla skratt. Problemet är att skratten ofta uteblir också eftersom skämten många gånger antingen missar i upplägg eller i leverans. Det är tyvärr betydligt oftare att min hand möter pannan än att jag drar på smilbanden.
Spelandet är huvudsakligen uppdelat på fyra protagonister som du får styra vid olika tillfällen i berättelsen, men tyvärr lider alla av en platthet som gör att det är svårt att bry sig om deras diverse predikament. Den mest intressanta karaktären av de alla är Ivo, men hon hålls tillbaka av fåniga skämt om vikt, utseende och ålder och tillåts aldrig riktigt att vara annat än den obligatoriska kvinnan i gänget.
Den stora positiva biten i spelet är själva pusseldesignen och problemlösningen. Här bjuder The Book of Unwritten Tales 2 på i huvudsak trevliga upplevelser, och även om jag fastnade på ett par ställen är spelet välbalanserat när det gäller svårighetsgrad. Lösningarna på problemen är dessutom oftast logiska och passar in i det universum som spelet etablerar.
Spelvärlden är väldigt vackert designad, och erbjuder ett flertal olika miljöer som är detaljerade och färggranna. Resan genom berättelsen bjuder på massor av omväxling, och det säger en del eftersom du kommer att sysselsättas i drygt 20 timmar. Den relativt långa speltiden är tyvärr både på gott och ont i detta fall. Det finns mängder av pussel att lösa under denna tid, men berättelsen känns mer anpassad för 10-12 timmar istället och står därför och stampar vid flera tillfällen. Flera bitar hade kunnat kapas ner för att skapa ett bättre tempo som hade hjälpt berättandet, men tyvärr känns det som att utvecklarna har fokuserat mer på kvantitet än kvalitet i denna aspekt.
The Book of Unwritten Tales 2 är ett kompetent inslag i äventyrsgenren men lider lite för mycket av att berättelse och karaktärer inte är tillräckligt utvecklade. Detta tillsammans med att berättartempot ibland fick mig att pusta och stöna när det kastades in extra arbiträra hinder för att ta mig vidare. Pusslen i sig är som sagt oftast väldesignade, men det hjälper inte när jag känner att spelet aktivt förhindrar mig att komma vidare.