Recension: Synth Riders [PSVR]

Det väldigt lyckade konceptet att blanda musik med olika action-moment och leverera det i en VR-upplevelse är på inga sätt en ny företeelse och tur är väl det. Jag anser att detta är en framgångsrik kombination som alltid gör att jag känner mig hänförd, liksom ett med musiken. Och väldigt ofta slutar spelomgångarna med att jag flåsar, svettas och har hög puls.

Med föregångare som Beat Saber och Pistol Whip (9/10), är det såklart svårt att komma med något nytt. Men faktum är att Synth Riders från den amerikanska studion Kluge Interactive i sin enkelhet lyckas i det närmaste perfekt.

Själv spelkonceptet är enkelt i grunden; med höger hand ska du fånga lila klot eller följa lila banor och med vänster hand gör du samma sak men med blå motsvarighet. Det finns även moment där du behöver röra på huvudet för att undvika hinder samt tillfällen där du ska hålla ihop händerna för att följa specifika mönster.

Throw your hands up in the air!

Jag påbörjar några låtar på den enklaste svårighetsgraden, vilket passar bra för att lära sig upplägget i spelet. Det blir dock snabbt för enkelt och väldigt snart växlar jag upp både en och två grader för att jag ska få röra ordentligt på mig. Efter bara några låtar svettas jag ymnigt och känner att spelet minsann bjuder på ett bra träningspass. När jag observerar min son som vill prova på spelet på de höga svårighetsgraderna, ser jag att det minsann ser ut som att han dansar.

Utbudet av låtar är riktigt bra, speciellt om du investerar några extra hundralappar och köper “All-Inclusive Edition”. Där trängs legender som Celldweller, Gunship, The Offspring och The Midnight i en salig, härlig blandning och i en del intressanta nytolkningar.

Jag har aldrig varit mycket för att jaga poäng på en global lista, men faktum är att jag i Synth Riders ofta söker mig tillbaka till mina favoritlåtar i försök om att försvara min position. Eftersom poängen delas med alla på internet, är detta ofta en kamp jag inte går segrande ur, även om jag lyckas klättra några positioner då och då.

Jo, men spelet kan bli väldigt intensivt…

Den grafiska stilen är väldigt enkel men fungerar självklart mycket väl. Jag kan i andra spel väldigt lätt bli distraherad av pulserande ljus eller andra påträngande detaljer i nivåerna och därför är jag tacksam för den något avskalade upplevelsen som Synth Riders skänker mig. Det är sparsamt med detaljer, återhållsamt med ljuseffekter och har ett sunt fokus på det som spelar roll i denna typ av spel; inlevelse i musiken.

Med sitt unika utbud av sköna retro synt-verk och bubblande dubstep-alster som blandas med jazziga elektroniska låtar samt klassisk, ren rock, är Synth Riders en värdig utmanare till tillexempel Beat Saber. Förmodligen till och med en vinnare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.