Recension: Sumerian Six [PS5]

Nazister och ockulta profetior är en kombination som uteslutande ger illavarslande vibbar, men nog är det en spännande grund för ett spel. I Sumerian Six får vi ta kontroll över en trupp individer som vill sätta stopp för nämnda dumheter, och de är inga vanliga Svenssons om man säger så. De är medlemmar i Enigma Squad, och med deras unika förmågor erbjuds en palett av spännande möjligheter i detta intressanta smygarspel.

Spelet öppnar med dåliga nyheter. Inte nog med att andra världskriget rasar, utan nu har nazisterna på något sätt fått kontroll över en mystisk energikälla. Energin kallad Geiststoff ger dem överhanden, och med ärkeskurken Hans Kammler i spetsen kan saker bara bli värre. Geniet Alistair Sterling organiserar motståndet, och snart visar det sig att energin har sitt ursprung i en sumerisk legend.

Till en början får jag spela som Alistairs två barn, Sid och Isabella, men karaktärsutbudet ökar allt eftersom uppdragen avklaras. Handlingen och karaktärerna bildar en spännande kombination, och helheten stärks ytterligare av ett polerat och humoristiskt manus samt röstskådespel. Världen och karaktärerna är så pass intressanta att jag till och med hade velat ha snäppet djupare handling för att få chansen att gräva ner mig ytterligare.

Spelet upplevs ur en isometrisk vy och består av enorma nivåer med många olika vägar och situationer att utforska. Det finns en imponerande mängd variation i miljöer, inslag och fiendeflora, och varje ny nivå bjuder på nya utmaningar. Målet är oftast att ta sig från en del av kartan till en annan, och det är upp till mig som spelare att välja hur. Personligen är jag typen som gärna utforskar så mycket som möjligt, och det motiveras ännu mer här då det finns sidouppdrag och samlarföremål som kan öka karaktärernas erfarenhetspoäng. Här och var finns det dessutom föremål och inslag som kan hjälpa mig att sätta motståndare ur spel, och det är alltid värt en titt.

Rent strukturellt bygger äventyrets upplägg på många för genren traditionella inslag. Jag kan flytta mina karaktärer relativt fritt över banorna, men det gäller att hålla ögonen öppna. Det finns gott om motståndare, och deras uppmärksamhetsnivå är förhållandevis hög. Fiender har ett synfält fördelat i två steg. I det ena kan de tydligt se mina karaktärer eller andra oegentligheter varpå de aktiverar ett larm. När det händer brukar jag ladda om sparfilen, men man kan välja att försöka ta ut motståndet, vilket är betydligt svårare. I det andra stadiet av synfältet kan motståndarna uppmärksamma vissa handlingar, men jag kan ta mig förbi om jag håller en låg profil. Skulle jag springa, ta ut en vakt eller fiffla med något objektiv i den delen av fältet fylls en mätare som leder till att jag upptäcks.

Karaktärernas förmågor känns välbalanserade, och jag gillar hur man kombinerar övernaturliga krafter med tekniska manicker och fulknep för att skapa en flexibel verktygslåda. Alla har sitt unika set av egenskaper, och det finns dessutom passiva förmågor som inte direkt nämns, men som blir väldigt användbara när man uppmärksammar dem. Några av de häftigare egenskaperna är bland annat att kunna ”spöklifta” med patrullerande vakter, byta plats med dem via teleportering, låsa deras position med hjälp av gift och mycket mer. Varje karaktär får erfarenhetspoäng för sin insats, så det är värt att överväga i vilken grad man vill att de ska bli bättre. Ibland kan det uppstå situationer där en vissa förmåga verkligen hade gjort nytta, och då är det desto knepigare om just den karaktären inte har fått sin stund i rampljuset tidigare.    

Även de enklaste egenskaperna har sina för- och nackdelar, och jag uppmuntras ofta till att stanna upp och överväga vad som är mest fördelaktigt för situationen. Ett bra exempel är karaktärerna Alistair och Wojtek som båda har en varsin förmåga som kan avleda uppmärksamhet. Den förstnämnda kan busvissla för att på så sätt lura en motståndare åt sitt håll; ett bra knep förutsatt att jag hinner flytta mig. Wojtek kan kasta föremål vars oväsen drar vakternas blick i en viss riktning under en begränsad tid. Det får inte dem att flytta sig, men ibland räcker några sekunders distraktion för att jag ska kunna slinka förbi. Förmågorna har alltså snudd på samma syfte, men de funkar olika.

Ett användbart inslag är möjligheten att synkronisera flera karaktärers handlingar så att de utförs simultant. Vissa situationer kräver nämligen att ett antal handlingar händer samtidigt eller i tät följd, och jag måste klura ut hur och vad jag ska göra var. Varje situation är som ett pussel vars bitar behöver falla på plats för att jag ska kunna avancera i nivån, och de är ofta väldigt klurigt utformade.

Träffsäker design genomsyrar Sumerian Six, och uppfinningsrikedom varvas med variation på ett väldigt trevligt vis. Sett till sitt upplägg är det en väldigt rättfram resa utan större utsvävningar, men nog finns det att göra ändå. Med dess långa och utmanande nivåer, kluriga hjältar och spännande berättelse blir varje sittning ett äventyr.