Recension: Simon the Sorcerer: Origins [PS5]

Simon the Sorcerer är en spelserie med rötter som sträcker sig hela vägen till början av 90-talet. Flera medlemmar här på redaktionen fick sig således en liten mental nostalgitripp när det sprillans nya Simon The Sorcerer: Origins damp ner i vår (digitala) brevlåda. Bland fans av peka-klicka-spel anses de första två spelen i serien vara något av klassiker, men många vill nog också påstå att det har gått lite knackigt för serien sen dess. Med den här titeln får serien en chans att vakna till liv igen, och det gör det hela extra spännande.

Simon the Sorcerer: Origins är, som titeln avslöjar, ett äventyr som utspelar sig före samtliga andra spel i serien, något som känns som ett ganska smart drag om man vill sikta in sig på nya spelare, men även erbjuda något för gamla fans.

Äventyret börjar redan i startmenyn då Simon tillsammans med sina föräldrar är mitt i en husflytt. Snart är de på plats, och medan föräldrarna plockar lådor ute vid bilen börjar vi utforska det nya huset. Simons mor ropar förebrående uppmaningar utifrån i vad som blir en introduktion till spelets upplägg, och jag gör precis tvärtom. Efter att ha fiskat upp en nyckel ur vasken låser jag upp det som ska bli Simons rum, och då händer det. Ett magiskt hål öppnas, och plötsligt befinner vi oss någon helt annanstans.

Vi vaknar upp i en värld full av magi och skruvad humor där vi snart springer på den buttra trollkarlen Calypso. Han mumlar något om en profetia, prackar på Simon en lökig trollkarlsdräkt och skickar iväg oss i jakt på ”den första trollkarlens” heliga böcker. Det han inte nämner är att en annan trollkarl, den onda Sordid också är inne på samma spår. Ovetandes om denna fara traskar vi vidare in i den närliggande byn.

Spelet är likt sina föregångare ett renodlat peka-klicka-spel, om än mer strömlinjeformat än vad såna här spel traditionellt är. Den visuella stilen är riktigt snygg, och precis som spelets manus fullt av skojiga små detaljer och annat kul. Som karaktär är Simon som en intressant mix av Dennis the Menace och John Cleese, full av barnsliga påhitt men samtidigt läskigt vuxen i vissa resonemang. Han är på många sätt en anti-hjälte som inte drar sig för att ta till ordentliga fulknep för att lösa olika knipor vi hamnar i. Detta är också något som stundtals märks i spelets skruvade pussel med sina okonventionella lösningar.

Allt eftersom jag utforskar världen hittar jag saker att interagera med, men även föremål som jag kan stoppa ner i hatten för att använda senare. Miljöerna med sina inslag är lättöverskådliga, och med ett enkelt knapptryck kan spelet lysa upp allt jag kan undersöka. Det finns olika kategorier av interaktionspunkter, saker jag kan undersöka för att fylla ut berättelsen (små skojiga informationssnuttar, dialog med karaktärer och liknande), och även punkter som markerar objekt jag kan påverka eller plocka upp. Det är en ganska balanserad blandning, och jag gillar hur man bygger upp världen på detta sätt. Så småningom lär sig Simon dessutom magier som jag kan nyttja lite här och var under äventyret.

Något jag önskar är ett mer sofistikerat sätt att hantera mina föremål på. Dels skulle det vara bra att ha möjligheten att sortera dem efter egen smak, något som blir extra påtagligt när min samling föremål blir allt större. En annan funktion som hade underlättat är möjligheten att göra små anteckningar eller liknande kopplat till föremål eller platser jag har besökt. Saken är nämligen att det blir många turer fram och tillbaka mellan olika platser för att testa olika lösningar. Jag kan visserligen färdas hyfsat snabbt med hjälp av en smidig kartfunktion, men det hjälper inte mig att minnas vilka föremål jag har testat var och så vidare.

Sett till utmaning är det ett ganska balanserat äventyr. Det hör ju lite till såväl genren som temat att saker inte ska vara särskilt uppenbara, och så är det även här. För det mesta lyckas jag luska ut hur jag ska lösa saker, men det händer även att jag kör fast i timtal. Vid de tillfällena kan det bli riktigt frustrerande, och nog hade jag önskat att det fanns något sätt att få en ledtråd eller två. Sådana önskemål är ju dock en personlig preferens, och jag kan föreställa mig hur genreveteranerna skulle fnysa åt ett sådant påhitt.

När allt kommer till kritan har jag mestadels väldigt trevligt med Simon the Sorcerer: Origins. Det är ett välgjort spel med en enkel men väletablerad formula som lär tilltala såväl gamla genre-rävar som eventuella nykomlingar. För vissa kanske berättelsen kan framstå som aningen tunt presenterad, men nog räcker den för att det här ska bli något av en comeback.