Recension: Screamer [PS5]

När välrenommerade och rutinerade spelutvecklaren Milestone Games får för sig att göra en ny version av ett av sina första spel, Screamer från 1996, gör de det med besked. Spelmekaniken görs om från grunden och ett flertal nya mekaniker introduceras. En berättelse med anime-stil läggs till och det skapas ett helt dedikerat läge för att integrera inlärning av kontroller och funktioner tillsammans med utveckling av karaktärerna.

På pappret låter det som ett fenomenalt bra upplägg, och från de trailrar som har visats upp bländar Screamer år 2026 betraktaren med sitt välpolerade upplägg, klatschiga dialoger och vansinniga biljakter. Frågan är nu bara om Milestone Games har lyckats med något som många andra misslyckas med; att kombinera högoktanig bil-action med en intressant berättelse.

Jag tycker att jag borde hamna i den perfekta målgruppen för Screamer då jag älskar anime och racingspel såsom Need for Speed och Burnout. Men något som börjar skava i anime-hjärtat redan i början är berättelsen. Här känns det som jag har kastats in i en actionfylld anime-serie där intrigerna och de stora sammandrabbningarna precis håller på att nå sin kulmen. I inledningen kastas handlingen mellan de olika tävlande i ett rasande tempo, vilket skapar förvirring.

Och som lök på laxen pratar alla karaktärerna olika språk, vilket är ett intressant grepp för att bygga upp spelvärlden, men som gör allt ännu mer förvirrande för mig som åskådare. Det hjälper inte heller att dialogerna är trattiga och att röstskådespelarna emellanåt känns oinspirerade.

Men bakom den läckra anime-förgrunden finns ju ett racing-spel som ska avhandlas, och även om berättelseläget är meningen att fösa in mig i Screamers värld misslyckas den tyvärr med det, då jag tappar intresset för karaktärerna redan efter en timmes spelande. Jag försöker därför fokusera på själva loppen för att få ut mer av spelet.

Upplägget här är väldigt tilltalande för en arkad-racing-räv som mig. Förutom att ha tillgång till hypertrimmade, futuristiskt utformade tävlingsbilar med toppfarter på över 300 km/h, har nämligen Screamer något helt nytt och unikt; ett intrikat system för boost och drifting. Mekaniken här påminner lite om den i Burnout-serien. Jag fyller på min boost genom sättet jag spelar. Om jag sladdar snyggt genom en kurva får jag lite boost-energi och om jag lyckas växla i rätt tid ökar den ytterligare. Vinkeln på bilens sladd kontrolleras med höger styrspak, växling sker genom att klicka på L1 och detta tillsammans med de normala kontrollerna för en racer ser på pappret ut att vara ett vinnande koncept.

Jag vet inte om det är jag som är för enkelspårig, men jag upplever att det blixtrande tempot, kombinerat med de snäva banorna och spelets oförlåtande AI, gör det till en straffande upplevelse för mig. Och inte på ett positivt, From Software-vis, utan på ett sätt som gör att jag ifrågasätter min kompetens som spelare.

Oavsett vad utfallet av ovan frågeställning mynnar ut i, gör allt som jag upplevt att jag sammantaget tycker att Screamer i min bok är ett vackert racing-spel med potential men där berättelsen och min oförmåga att bemästra kontrollerna gör att jag istället längtar efter någon enklare, mer förlåtande och roligare upplevelse.