Recension: Persian Nights: Sands of Wonders [PS4]

Varje gång jag spelar ett nytt pusseläventyr från Artifex Mundi har jag en ganska tydlig bild av vad jag har att vänta. Persian Nights: Sands of Wonders är inget undantag och precis som vanligt bjuds jag på en berättelse med övernaturliga toner, en nattsvart skurk och självklart mängder av pussel och scener med dolda föremål som måste hittas.

Här axlar jag rollen av apotekaren Tara som utreder en mystisk sjukdom, vilken drabbat det klassiska Persien. Ganska snart möter hon upp med äventyraren Darius och de slår följe i kampen mot åkomman.

Flera av scenerna med dolda föremål har bildlig representation istället för de annars lite tvetydiga orden.

Den mest påtagliga nyheten jämfört med tidigare serier i genren är att det nu finns dialoger med Darius där du kan diskutera händelser och möjliga lösningar framåt. Jag blir dock lite besviken att de inte påverkar berättelsen överhuvudtaget utan är bara ett berättarknep för att pytsa ut mer information. Precis som i tidigare spel är berättelsen väldigt linjär och det går inte att göra fel eller dö.

Persian Nights är oväntat lätt. Varken pussel eller scenerna med gömda prylar är svåra och i min mening är det en utmärkt inkörsport om du aldrig har testat genren och vill prova ett spel. Det finns två svårighetsgrader och på den lättare fylls ledtråds- och hoppa över pussel-mätarna snabbare och intressepunkter glimrar om du är inaktiv en liten stund. Omspelningsvärdet är minimalt om du inte är troféjägare som missat någon trofé under den första genomspelningen.

Dialogmenyer är en nyhet som fördjupar berättelsen.

Miljöerna är fantasieggande och blandar friskt från arabisk och persisk kultur. Jag bjuds både på andar i lampor, magiska fåglar och mörkare väsen som demoner eller onda magiker. Grafiken är vacker och musiken passande, även om den blir repetitiv i längden. Rösterna klingar på klockren amerikansk engelska, och jag irriterar mig på uttal av persiska namn där jag vet att de egentligen uttalas väldigt annorlunda. Jag har förståelse för att spelet självklart måste vara på engelska, men önskar ändå att känslan av den geografiska regionen hade fått ta större plats.

Pusslen bjuder inte på något nytt och jag känner snabbt igen varianterna i spelmekanik. Jag tycker att det börjar bli dags för utvecklaren att introducera lite nya idéer i framtida projekt. Minispelen där jag genomför magiska strider är roliga, men när exakt samma pusselsekvens dyker upp gång på gång med mycket små variationer blir det också till smolk i bägaren.

Magi och mytologiska varelser växer verkligen på träd i spelet.

Minispelet med att tillverka magiska brygder är underhållande, men inte särskilt utmanande. Det är insamlandet av ingredienserna som blir den enda svårigheten i momentet. Förutom pusslandet och äventyrandet finns det en dold symbol på nästan varje plats i hela spelet och de kan vara riktigt kluriga att hitta vilket gör dem till troféjägarnas absolut största hinder i jakten på en snabb platinatrofé.

Trots några smärre besvikelser gillar jag både genren och spelet och hade gärna spelat mer när eftertexterna rullar. Epilogen utlovar en fortsättning och det ser jag fram emot.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.