Recension: Neo: The World Ends with You [PS4]

2007 släpptes ett nydanande spel till Nintendos bärbara konsol DS. Det andades nytänk i sitt upplägg, där det var uppenbart att huvudkaraktärerna hade dött och där de hade möjligheten att återvända till livet om de segrade i ett udda slags spel som utspelade sig i ett alternativt universum. The World Ends with You, hette det.

Neo: The World Ends with You är uppföljaren som obönhörligen slungar mig och huvudkaraktären Rindo tillbaka till spelet som gruppen “The Reapers” skapat. Premissen är den samma; den eller de som segrar i spelet får en möjlighet att återvända till livet som det var innan de avled.

Den stora skillnaden mot föregångaren är dock att upplevelsen nu levereras i ett slags tredimensionellt format och med mer fokus på strider än tidigare; något som visar sig vara en mycket lyckad kombination.

Mycket av tiden i början av spelet används till att etablera själva konceptet; något som till en början är underhållande och intressant, men som efter några timmar börjar kännas lite smått enerverande. Anledningen till frustrationen är nämligen hur underhållande spel- och stridssystemet är. När jag avverkat ett antal strider är jag helt uppslukad av komplexiteten och underhållningsvärdet i hela konceptet, och därför känner jag att avbrotten där berättelsen avhandlas stör mig.

Med detta sagt är inte berättelsen som utspelar sig dålig på något sätt, men liksom i andra japanska spel, tenderar mängden händelser och den berättade historien att ta överhanden när det verkligen inte behövs. Jag blir omedelbart så djupt engagerad i karaktärernas utveckling och samlandet av färdighetsstärkande ting att jag tappar intresset för att involvera mig ytterligare.

Självklart går det att färdas tillbaka i tiden för att justera utgången av händelser

Jag och mitt gäng har sju dagar på oss att ta oss segrande ur det sjuka spelet och varje dag slutar då vi utfört ett större uppdrag. Under tiden vi arbetar på att ta oss dit står dock tiden i det närmaste still, vilket innebär att vi har gott om tid att nöta fiender för att nå nya nivåer eller samla på oss mer av den valuta som används i spelet för att uppgradera kostymer och karaktärer.

Det som är så underhållande är hela den mekanik som ligger bakom systemet när det kommer till uppgraderingar. Att förbättra karaktärernas status görs genom att äta god mat på Tokyos gator. Här behöver jag dock ta i beaktning vad de olika karaktärerna tycker om för mat samt hålla ett öga på hur hungriga de är. Varje maträtt ger olika ökningar i statistiken, vilket gör att jag ibland behöver mata en av mina vänner med mat som han eller hon inte tycker om.

De normala fienderna kallas Noise och består av olika sorters generiska monster som är ganska enkla att besegra. Men tack vare ett socialt nätverkssystem kan jag investera poäng i att låsa upp fler svårighetsgrader vilka jag kan växla mellan inför varje strid. Ju högre svårighetsgrad, desto bättre fynd och desto mer erfarenhetspoäng får jag efter striden.

I denna version av Tokyo finns såklart mängder av andra förtappade själar som behöver hjälp. I dessa sidouppdrag har jag möjlighet att finna unika fynd eller få en ordentlig skjuts i antalet färdighetspoäng som jag eftersträvar. Och eftersom tiden står still varje dag känns dessa avstickare som underhållande och intressanta. Ofta är det banala uppgifter som ska utföras men emellanåt utmanas jag med riktigt kluriga pussel att lösa.

Valet står fritt att attackera med en eller flera hjältar samtidigt

Stridssystemet är som sagt helt fantastiskt underhållande och är förmodligen något som kommer att få mig att fortsätta spela titeln långt efter sluttexterna har rullat förbi. Jag styr en karaktär i taget, men kan när som helst utföra attacker från olika hjältars arsenal. Huvudkaraktären Rindo använder ofta snabba attacker vilka utlöses genom att snabbt klicka på triangel. Hans kompis Fret aktiveras genom fyrkant och ytterligare medhjälpare attackerar när jag håller in andra knappar; till exempel R1 eller L2.

Detta möjliggör såklart för ett otroligt underhållande kombo-system där jag ofta finner mig själv ladda upp sparkar med R1, samtidigt som jag mörar upp fienderna med snabba blixtattacker och sedan släpper loss en kaskad av attacker samtidigt som jag byter karaktärer. Det är svårt att förklara, men enkelt att exekvera. Svårigheten ligger i att få alla kombinationer att klaffa rent tidsmässigt. Det är här någonstans jag känner att jag har förlorat mig i Neo: The World Ends with You.

Spelet är fantastiskt japanskt, enkelt att lära sig, underhållande att uppleva och svårt att bemästra. Kort och gott; ett måste för dig som älskar japanska rollspel med fokus på intensiva strider, knasiga miljöer och udda karaktärer. Och som om inte detta skulle räcka, finns det även möjlighet att färdas tillbaka i tiden i spelet!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.