Recension: Marvel MaXimum Collection [PS5]

Det finns en uppsjö av spel baserade på seriekoncernen Marvels universum av superhjältar, och medan vissa har fått kultstatus genom åren har andra i princip glömts bort. Många av de äldre spelen tillhör den sistnämnda kategorin, och det har gett upphov till ett intresse att lyfta fram dem igen. Med Marvel MaXimum Collection har Limited Run Games dammat av och buntat ihop ett gäng sådana spel, men man har även smugit in en och annan klassiker för att locka lite extra.  

För att vara mer exakt består den aktuella samlingen av sex stycken spel. Den röda tråden är X-men och Spindelmannen, men man har även smugit in en titel med Silversurfaren. Det är en blandad påse, och flera av spelen går att uppleva i olika versioner baserat på de plattformar de släpptes till ursprungligen. Eftersom perioden vi rör oss i är det tidiga 90-talet pratar vi versioner till arkad, Super-Nintendo, Sega Mega Drive och lite bärbart. I några av fallen spelar valet av version mindre roll för upplevelsen, men det finns också utgåvor där det är av större betydelse. Möjligheten att få välja är trevlig, och för de som har upplevt spelen i sin ungdom kan det bli lite extra roligt att jämföra alternativen.

Samlingens krona är utan tvekan arkadversionen av beat-em-up-spelet X-Men (mer känt som X-Men the Arcade Game) från 1992. Mutanterna i X-Men var väldigt populära under det tidiga 90-talet, och såväl spel som tv-serie gick varma i många hem. Den här titeln är en klassiker i dess rätta bemärkelse, och det är lätt att förstå varför. Konami snickrade ihop ett spel med stor charm, men framförallt kvalitet. Animationerna är snygga och stilrena, kontrollen smidig och utmaningen balanserad. Det finns dessutom möjlighet att spela upp till sex spelare och därmed använda upp varenda karaktär spelet har att erbjuda. Det är en häftig känsla, och jag kan bara föreställa mig hur maffigt det måste ha varit att samlas ett gäng vänner runt dess arkadmaskiner när det begav sig.

Bland de andra titlarna finner vi även Captain America & the Avengers som bjuder på ett färgglatt men något simplare upplägg än ovan nämnda spel (trots att det bara skiljer ett år mellan dem). Det är ett liknande sido-scrollande äventyr med slagsmål i fokus, och även här finns det ett utbud av hjältar att välja mellan. Man har dessutom slängt in några underhållande flyg-sekvenser där mitt sikte och reflexer får jobba desto mer. Det blir stundvis ganska utmanande, men det arkadspelen i samlingen har gemensamt är att du hela tiden kan utöka mängden försök du har. Det är en härlig blinkning till originalversionerna där du var tvungen att stoppa in några kronor då och då för att få fortsätta.

De resterande spelen är lite svårare att svälja, och trots att de besitter nostalgisk charm tappar jag intresset ganska tidigt. Spider-Man & Venom: Maximum Carnage samt Spider-Man & Venom: Separation Anxiety känns lite stela och oinspirerade. Kombinationen av de två karaktärerna är underhållande i sig, men med brötig musik och enformiga strider tappar upplevelserna fart ganska fort. Eftersom de inte släpptes till arkad har man ingen möjlighet att fylla på liv, men man kan spola tillbaka händelseförloppet och spara sina framsteg. Det är okej spel, men inte mycket mer för min del.

I Spider-Man and the X-men in Arcade’s Revenge får vi lagom doser av såväl spindelmannens nätsvingande som mutantkrafter á la X-Men. Första nivån är en lektion i förvirrande upplägg, men efter det lättar det upp något. Även det här äventyret lider av ett något stelt upplägg och för mig som inte har spelat det tidigare känns intresse-ribban högt upp. Samma känsla biter sig kvar i det sista spelet i samlingen, det något ökända Silver Surfer från 1990. När spelet släpptes till NES blev det snabbt känt för sin oerhört höga svårighetsgrad, information jag nu kan bekräfta är väldigt sanningsenlig. Redan några sekunder in i första nivån blir jag träffad av en projektil, och spelet är över. Det är en tuff start på min karriär som silversurfare, men ett klyftigt bidrag till en ganska blygsam samling spel.

Den största dragningskraften hos den här sortens samling är törsten för nostalgi, och nog finns det hos en och annan spelare där ute. Med inslag som musikbibliotek, extramaterial och flera spelversioner blir det säkert en trevlig upplevelse för rätt målgrupp, men den kommer inte att gå hem hos alla. Få av spelen är riktiga fullträffar, och därför blir resultatet en trevlig om än lite urvattnad återblick. Råkar du vara uppvuxen med de här titlarna eller ett väldigt stort Marvel-fan, då kan det säkert vara av lite extra intresse.