Recension: Manairons [PS5]

Myter om tomtar och troll är en stapelvara inom kultur och tradition, och de finns att hitta så gott som jorden runt. I plattformsspelet Manairons får vi utforska temat med utgångspunkt i en liten katalansk by vid foten av Pyrenéerna, en plats där kaos har fått fäste. En skum figur vid namn Llorenç har nämligen dykt upp i byn, och det visar sig tidigt att han har onda planer. Med hjälp av en magisk artefakt har han vänt staden på ända, men han har inte räknat med att en liten varelse ska sätta sig på tvären.

Den magiska artefakten, kallad ”The Canut”, har kraften att framkalla Manairons, små vätteliknande varelser som mer än gärna ställer upp som arbetskraft åt den som kontrollerar dem. En av dessa små individer är Nai, och det som skiljer honom från sina fränder är att han kan motstå Canutens krafter. Med lite hjälp från en till synes vänlig häxa får han snart draghjälpen att initiera en liten motståndskampanj mot Llorenç, och det är här vi tar vid.

Spelet utspelar sig som nämnt i närheten av bergskedjan Pyrenéerna i sydvästra Europa, närmar bestämt samhället Vilamont. Platsen tillsammans med temat ger äventyret en lite annorlunda känsla, och även om det inte blir överdrivet djupt får jag ändå en mild dos av en kultur som jag personligen inte har någon erfarenhet av sen tidigare. Det är intressant, och jag hade önskat att utvecklarna hade grävt ner sig ännu mer i detta tema.

Mitt och Nais uppdrag blir att hjälpa de olika byborna med problemen som manairerna har ställt till med, och detta leder mig till ett antal nivåer, ofta baserade på bybornas yrken eller leverne. Dessa är förhållandevis långa med relativt låg svårighetsgrad, men trevligt designade och med varierande inslag. Spelet har förhållandevis få nivåer, men deras utformning och längd gör ändå att det känns lagom för äventyret. Efter att ha klarat dem en första gång och besegrat de traditionsenliga bossarna får jag ofta möjligheten att återbesöka områdena för att utföra ett och annat sidouppdrag eller samla på mig lite hemligheter. Detta kan vara väl värt den extra utmaningen då jag i flera fall även kan belönas med lite nya uppgraderingar.

Nai är en väldigt liten varelse, och han manövreras skapligt smidigt då jag skuttar runt i de olika miljöerna. Kontrollen är enkel och utan större överraskningar, men den fyller sin funktion för ett spel av den här kalibern. Något som sticker ut är en magisk flöjt som vi kan använda för att manipulera omgivningen kring oss på olika vis. Dess stycken spelas genom att jag trycker in olika knappkombinationer, och effekten är olika beroende på vad jag spelar. Det hela är ett intressant inslag vars potential inte riktigt nyttjas för fullt. Spelets fem olika flöjtstycken och de lite för tydligt anvisade platserna jag kan spela dem på gör upplevelsen lite snål helt enkelt.

Flöjten kan dessutom användas för att puckla på motståndare, och såna finns det gott om. Nais fränder är som nämnt under full kontroll av spelets skurk, och de behöver ett rapp eller två på huvudet för att svimma av. Vill man ta ut dem på avstånd går det även att klämma av en liten vass trudelutt mot dem, men den är så pass svag att det är mer värt att gå in i närstrid. Stridandet är ett av spelets svagare moment, dels för att variationen av handlingar är väldigt begränsad, men framförallt för att kontrollen känns hopplöst slö. Flera gånger känns det enklare att bara skutta förbi fienderna än att utmana dem, men det finns tillfällen då strid är nödvändigt för att avancera i nivån.

Manairons är ett blygsamt plattformsspel vars brister till viss del vägs upp av dess enkla charm. Det får mig stundvis att drömma mig tillbaka till en tid då plattformsspel var väldigt spartanska i sin stil, men ändå lyckades att med att underhålla en. Det här äventyret kanske inte kommer att göra något större avtryck inom spelvärlden, men för yngre spelare eller den som söker enklare upplevelser kan det passa rätt bra.