Recension: Love Eternal [PS4, PS5]

Kärlek och mystik är två teman som förekommer väldigt ofta inom våra vanligaste populärkulturella uttryck. De förekommer därför även i spelens värld, men kanske inte lika ofta hand i hand. I Love Eternal får vi i rollen som den unga tjejen Maya uppleva en minst sagt mystisk berättelse där begreppet kärlek tänjs till sina yttersta gränser. Något annat som kommer att tänjas hårt är ditt tålamod och skicklighet, för mellan de obehagliga momenten kastas vi igenom djävulskt svåra nivåer.

Love Eternal är ett ganska abstrakt spel, och det är långt ifrån en linjär handling som vecklar ut sig framför oss. Maya bor med sin mamma och pappa i Medina, Washington. Då och då kommer hennes bror på besök, och till en början får man intrycket av att det på sätt och vis är en ganska vanlig familj. Snart händer det dock mystiska saker i hemmet, och Maya vaknar upp i vad som kommer att kallas ”fortet”, eller ”borgen”. Där är saker annorlunda, och vi springer på individer som framstår som om de är alternativa versioner av hennes bekanta. De beter sig konstigt, och när de försvinner är det enda vi kan göra att fortsätta utforska fortet.

Spelets struktur utgörs av en udda kombination av genre-inslag och den tydliga fördelningen av dem framstår som medveten. Under stora delar av spelet kämpar jag mig fram genom tvådimensionella plattformsnivåer för att sedan kastas in i en sorts obehagliga peka-klicka-sektioner. Utvecklarna har inte vävt ihop dessa delar särskilt tätt, så det framstår snudd på som att det är två olika spel jag spelar. Det är inte nödvändigtvis negativt, men nog är det annorlunda från vad jag är van vid.

Upplägget beskrivs troligtvis bäst med det klassiska uttrycket ”lätt att komma in i, men svårt att bemästra”, och nog blir det svårt alltid. Kontrollen av Maya är tajt och enkelt utformad och jag kan springa och hoppa utan några större utmaningar. Det som däremot verkligen sätter mina färdigheter på prov är hennes förmåga att vända upp och ner på gravitationen i den drömska borgen. Det som en gång var ett golv är plötsligt ett tak, och vice versa. Målet i varje område är att ta sig till andra änden av rummet, men jag kommer att behöva vända på gravitationen både en och två gånger för att lyckas.

Med ett enkelt knapptryck kan jag alltså ställa världen på ända, vilket är ett smidigt trick för att tillgängliggöra ytor som jag tidigare inte kunde beträda. Samtidigt finns det gott om spikar, lasrar och andra farliga föremål som likt de mest djävulska Lego-bitar snabbt sätter mig ur spel om jag trampar eller landar på dem. Ofta kan jag mellanlanda någonstans för att ladda upp min förmåga på nytt, men det är inte alltid det är möjligt.

Vid farligare och längre sträckor finns det röda klot jag kan fånga upp i luften för att kunna aktivera min förmåga igen, och med dessa kommer spelets huvudsakliga utmaning. Vid varje aktivering måste jag nämligen förhålla mig till såväl vinklar som hastighet för att lyckas nå slutmålet. Minsta miss innebär att jag landar i en fälla och får börja om. Det finns minimalt utrymme för felbedömningar, så på vissa nivåer spenderar jag en ofantlig mängd liv för att lyckas. Lyckligtvis är utmaningen ganska beroendeframkallande, så det stör mig inte allt för mycket. Det är däremot lite olyckligt att de röda kloten har samma färg som Mayas kläder, vilket emellanåt leder till förvirring vid riktigt utmanande passager.

När jag har lyckats kämpa mig igenom ett antal rum belönas jag med de lite mer peka-klicka-inspirerade delarna av spelet. Det är här majoriteten av handlingen utspelar sig, och det dröjer inte länge innan jag springer på karaktären Lacey, Mayas nya klasskamrat. Det här är ganska linjära bitar och jag önskar att utvecklarna hade grävt ner sig lite djupare i upplägget. Visserligen kan jag iaktta en hel del föremål i min omgivning, men det är väldigt få jag faktiskt kan interagera med.

Det blir tidigt tydligt att Lacey har någon sorts koppling till det mystiska fortet, och snart gör hon också klart för oss att hon söker vår totala tillgivenhet. Detta sätter oss och Maya i en obekväm sits, och resten av spelet kretsar kring denna relation. Allt eftersom tilltar de abstrakta vibbarna, och snart är det knappt så att jag förstår vad som händer. Det hela blir en svårgreppad men ganska intressant historia som lär tilltala vissa spelare men avskräcka andra. För utmanande plattformshoppande är Love Eternal däremot en ganska träffsäker upplevelse, så länge du är beredd på att få ditt tålamod testat gång på gång.