Recension: Life is Strange: Reunion [PS5]

Life is Strange släpptes 2015 och blev en given succé, tack vare dess unika tidsförvrängning och värmande berättelse. Spelet fick flera uppföljare, varav ett par titlar som inte hade något gemensamt med originalet. Däremot fick huvudpersonen Max Caulfield en fortsättning i Life is Strange: Double Exposure. Nu är hon tillbaka i det avslutande kapitlet av sin saga.

Life is Strange: Reunion inleds med att Max, efter en helgresa, återvänder till universitet som hon undervisar i. Till sin fasa får hon uppleva en otäck brand som omvandlar skolområdet till ett inferno. Lyckligtvis lyckas Max använda sina tidsjusterande krafter genom att hoppa in i ett par dagar gammalt fotografi, tillbaka till tiden innan hon ska påbörja sin helgresa. Hon har ett par dagar på sig att söka efter ledtrådar för att förhindra den kommande skolbranden och rädda sina vänner.

Max är inte den enda spelbara karaktären i Life is Strange: Reunion. Hennes närmaste vän från det första spelet, Chloe Price, återvänder för att söka upp henne efter att ha drabbats av ett obehagligt minne av en händelse hon aldrig upplevt – och som hon nu söker svar på.

Mina minnen av det första spelet och dess förhistoria Life is Strange: Before the Storm, där Chloe har huvudrollen, väcks så fort detta nya äventyr inleds med sina vackra höstfärger.  Den visuella stilens inbjudande värme är som en insvept filt runt mina ben en kylig oktobermorgon. Spelutvecklarna Deck Nine gjorde inte originalspelet, men lyckas bibehålla småstadscharmen och de små detaljerna som gör Life is Strange mänskligt. Det vackra soundtracket förhöjer stämningen och är en fröjd att lyssna på.

Det förekommer en del dialoger där jag som spelare får välja bland olika alternativ för att fortsätta konversationen. Max kan åka tillbaka i tiden ett par sekunder ifall jag råkat svara fel eller om jag kan förebygga dialogen med ett bättre svarsalternativ. Chloe är visserligen ingen tidsresenär, men hennes vassa tunga är ett starkt vapen i verbala dueller. Om jag spelar mina kort väl och svarar rätt, kan belöningen med värdefull information komma till pass längre fram. Vid vissa tillfällen tvingas jag välja mellan två svåra alternativ, och oavsett val blir konsekvenserna tydliga. Jag hade gärna sett fler sådana val, eftersom de få existerande momenten ger spelet mer tyngd.

Karaktärerna är spelets största styrka. Det är väldigt enkelt att älska vissa personer och förakta andra, tack vare den otroliga trovärdigheten och röstskådespeleriet. Jag tyckte bra om Max och Chloe i deras första spel eftersom deras personkemi fick dem att växa som karaktärer. Här är deras relation mer fördjupad och det är enkelt att relatera till båda två. Maxs omtänksamma aura och Chloes punkiga “det skiter jag i”-attityd är varandras motpoler som attraheras starkare än en magnet.

Det finns gott om dolda samlarobjekt för både Max och Chloe att samla under spelets gång. Max kan fotografera magiska ögonblick medan Chloe skissar sina upptäckter i hennes ritblock. Utforskningen är en frisk fläkt och ger mig lite andrum efter en stunds dialog.

Life is Strange: Reunion avslutar berättelsen om ett av spelhistoriens mest minnesvärda radarpar med fanan i topp. Likt det första mötet mellan Max och Chloe, lyckas deras återförening beröra mitt hjärta ända fram till sluttexterna. På tal om det sistnämnda, så lockar spelets olika slut definitivt flera omspelningar.