Recension: Klonoa Phantasy Reverie Series [PS4, PS5]

När PlayStation slog sig in på marknaden på 90-talet började fler och fler utvecklare sträva efter ambitiösa 3D-världar i sina nya projekt, till skillnad från 2D-spelen från tidigare konsolgenerationer. Alla som var med på den tiden vet ju också hur spartanska dessa blev när man kikar på detaljrikedomen, men det fanns en del utvecklare som valde att gå en annan väg med 3D-grafiken för att kunna få det bästa av båda världar.

Klonoa var ett av dessa spel som utnyttjade vad som populärt kallas 2,5D, där karaktären rör sig på ett och samma plan, men där själva spelvärlden runtomkring är en tredimensionell värld som exempelvis kan roteras och har betydligt mer djup. Denna spelserie kanske inte slog världen med häpnad när det begav sig, men nu har alltså Bandai Namco bestämt sig för att det är dags att blåsa liv i den igen.

Klonoa Phantasy Reverie Series innehåller nyversioner av både Klonoa: Door to Phantomile och Klonoa 2: Lunatea’s Veil, och det är tydligt redan från början att det har lagts lite krut på dessa projekt. De är återskapade från grunden i Unity-motorn, och både karaktärsmodeller och miljöer har fått sig en rejäl putsning för att hålla en mer modern standard.

Du är nog den skummaste såpbubbla jag någonsin har sett.

Själva upplägget i spelet är att drömvärlden Phantomile har invaderats av onda makter som förvandlar drömmar till mardrömmar. Detta håller ju förstås inte, och det är upp till Klonoa och hans vän Huepow att återställa ordningen igen. Du behöver därför navigera åtskilliga nivåer där du plattformar, löser pussel samt avverkar fiender som råkar befinna sig i vägen för din framfart. Detta gör du huvudsakligen genom att plocka upp fiender med dina vindförmågor, och sedan slungar iväg dem på andra intet ont anande monster. Du kan även slunga dem mot marken för att få tillgång till ett dubbelhopp för att nå högre plattformar.

Nytt i dessa versioner av Klonoa-spelen är att du kan välja mellan två olika svårighetsgrader. Standardnivån ger dig samma upplevelse som originalspelen gav dig, där du har ett begränsat antal liv. Skulle du bli av med alla dina liv under en nivå behöver du starta om nivån helt från början igen, och du blir av med alla hemliga prylar du har lyckats låsa upp på vägen. Skulle du istället välja den lättare svårighetsgraden kan du ta lite fler smällar innan Klonoa stryker med, och du har dessutom obegränsat med liv. Spelen blir aldrig riktigt hypersvåra, men jag kände efter ett tag att det var betydligt mer avkopplande att spela utan att behöva tänka på att potentiellt bli tvungen att göra om allt du redan har gjort och skiftade över till easy-nivån framåt slutet.

Med stora flaxiga öron är det inga problem att slänga sig ut från höga höjder.

Nivåerna i första spelet är ganska sparsamt designade rent innehållsmässigt, men tar ett rejält steg uppåt i uppföljaren. Detta är ju dock av förklarliga skäl, då Klonoa 2 är ett PlayStation 2-spel. Det finns betydligt mer som händer i dessa nivåer, och pusslen börjar bli mer intressanta ju längre spelet fortlöper. Jag känner dock att ju längre jag spelar desto mer tappar jag intresset för själva berättelsen, mycket på grund av hur kantigt det är upplagt. Ofta hinner jag läsa dialogen långt innan det går att knappa sig fram till nästa ruta, och det slutar ofta med att jag helt enkelt skippar dialogen helt.

Överlag är det en välgjord samling av en klassisk plattformsserie som kanske inte riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade för drygt 20 år sedan. Själva spelmekanikerna håller fortfarande relativt bra, men förvänta dig inga banbrytande upplevelser. Det är dock värt ett inköp om du är sugen på att väcka liv i gamla minnen eller om det finns ett sug efter en kompetent plattformsupplevelse.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.