Recension: Generation Zero [PS4]

När svenska utvecklaren Avalanche Studios levererar apokalypsen, gör de det på ett charmigt, lokalt sätt. Känslan från våra kuststäder, skogssamhällen och bondgårdar träffar precis mitt i prick och gör att jag känner mig hemma från första minuten.

Titeln utspelar sig under ett alternativt 80-tal där Sverige verkar ha investerat väldigt summor av pengar i ett aggressivt försvar, bestående av robotar. När jag och mina vänner återvänder efter en utflykt ser världen annorlunda ut. Borta är alla människor och allt liv, kvar är robotarna som har vänt mänskligheten ryggen.

Generation Zero fullkomligt svämmar över av referenser till sådant som jag formligen älskar. Gamla bilar från 80-talet står nedkörda i dikena, vägskyltarna, stugorna, kyrkorna och sedan den fantastiska miljön. Skogspartierna och bondesamhällena skickar koncentrerade barndomsvibbar rakt i känslocentrat i mig när jag utforskar områdena.

Grafiken är fantastisk. Det är inte ofta man ser en Volvo 245 som polisbil i spel!

Områdena utomhus är en fantastisk upplevelse, men när det kommer till utforskning av hur och boningar, brister känslan då många av husen ser exakt likadana ut inuti. Även kyrkor och ladugårdar är i princip identiska på insidan. Nu har studion visserligen berättat att de kommer att arbeta med utveckling av spelet under en längre tid, men efter att ha njutit av att leta efter föremål att bygga med i 7 Days to Die (7/10), känns även fynden i bostäderna fattiga.

Striderna mot robotarna är till en början löjligt enkla även när jag spelar helt själv. De fyrfota fienderna som patrullerar startområdena är visserligen snabba, men bär inte på några farliga vapen. När jag äntrar de större samhällena är däremot motståndet större och farligare.

Lyckligtvis går Generation Zero att spela med upp till tre vänner, och faktum är att samarbete mellan spelare är det rekommenderade spelläget. Titeln balanserar mellan två helt olika spelstilar, där smygande och spring-och-skjut står i polaritet. Valet är mitt som spelare, men i ensamläget rekommenderas verkligen den tysta stilen.

När jag spelar tillsammans med vänner, är det meningen att vi ska planera gerillataktiker och genomföra dem effektivt. Tyvärr är det ganska meningslöst då antalet fiender är samma som när jag spelar själv. Det går därför lika bra att springa fram och tömma magasinen i robotarna som att planera ett bakhåll eller smyga sig fram utan att bli upptäckt.

Kanonmat. Snabb och elak kanonmat…

Berättelsen är både lockande och tunn på samma gång. Vi söker hela tiden efter överlevande, vilka lämnar hänvisningar till nya tillflyktsställen eller tipsar om vart det finns resurser. Ofta går det även att höra meddelanden på telefonsvarare som charmigt nog är helt på svenska.

Generation Zero har stor potential att bli en favorit i spelbiblioteket, speciellt om utvecklingen fortsätter enligt vad som utlovats. Som titeln är idag, är den dock aningen svår att rekommendera då upplevelsen känns repetitiv och aningen obalanserad.

Personligen kommer jag dock att hålla ögonen på Avalanche Studios hemsida för att se vad de hittar på med titeln. Och självklart kommer jag att återvända till mitt alternativa Sverige gång på gång för att försöka hitta fler överlevare och förhoppningsvis befria riket från robotpesten.

7 kommentarer
  1. Thomas Thomas
    • Martin Svennberg Martin Svennberg
      • Thomas Thomas
      • Thomas Thomas
        • Martin Svennberg Martin Svennberg
      • Thomas Thomas
  2. Thomas Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.